tisdag 17 januari 2017

Stallets omgivningar

Söndagens Ålspånga-besök innebar givetvis ett antal obligatoriska hästbilder. Vädret var dock så fint att jag inte kunde nöja mig med att gå mellan paddockar och hagar i anslutning till stallet. Det blev en sväng med apostlahästarna ner till den sjö som sträcker sina vindlingar mot säteriet.

Jag tog mig förbi boningshusen vid Ålspånga
Där nere vid vattnet ligger ett fint litet hus

Jag tittar på kartbilder och funderar på vad sjön kan heta. Nu kan jag få på näsan men det ser ut som om det skulle kunna vara Långhalsen. Det är ju en sjö som på olika sätt ringlar sig förbi både det ena och det andra. Smala sund och öppnare ytor, från centrala Södermanland och hela vägen ner till Täckhammar där den övergår i Nyköpingsån och hittar sin väg ut i Östersjön.

Ett fantastiskt läge


Jag höll mig på försiktigt avstånd från bryggor och bebyggelse och gick i sjökanten för att leta fotomotiv och vinklar. Isen låg spegelblank (nåja) framför mig men det lockade inte att testa dess hållfasthet. Detta påminner mig dessutom om att jag inte längre äger några skridskor. Behöver man sådana?





Alla bilder på hästarna i gårdagens inlägg och de bilder som syns i detta inlägg är tagna med min Canon 5D Mark II med objektivet EF 70-200 mm/2.8L IS II USM. Maken till zoom-objektiv har jag aldrig upplevt. Det är verkligen en absolut fullträff på många sätt. För mig och tydligen för många, många andra. En nackdel är priset, det kan man inte komma ifrån.

På vägen tillbaka från sjön
Blå is i spåren efter traktorn som åkt där i töväder
Svartvit konvertering av isformationerna på vägen

Jag tog mig tillbaka mot stallet. En titt ner längst allén och väg 221 som går mellan Bettna och Flen. Jag rundade ridhuset och gick upp mot den gamla länga som står i en skogsglänta.

Ålspångas stall och ridhus
Allén i riktning ner mot väg 221

Det fanns inget nytt att upptäcka. Jag har varit där tidigare och fotograferat. Utedasset stod där det skulle. Dörrar och fönster visade samma spår av tidens tand och årens slitage.


Denna bild har jag spegelvänt eftersom texten satt för att läsas från insidan

Så fick det bli denna gång. Det kommer fler tillfällen, hoppas jag. Hästarna får ju inte gå ofotade för länge!

måndag 16 januari 2017

Dags för nytt besök på ridskolan

Man kan kanske tro att det finns någon överenskommelse här hemma som reglerar ansvaret för skjutsandet till yngsta dotterns ridskola vid Ålspånga Säteri. Icke. Den tysta och underförstådda ordningen är att jag inte skjutsar... Nu vill jag försvara mig med mitt engagemang i fotbollens förtrollande värld. Dessutom är jag inte nödbedd de gånger jag "måste" skjutsa Alva till stallet. Jag gillar verkligen djur, hästar får nog räknas in i den kategorin, och det är som bekant otroligt naturskönt runt säteriet.

I stallet var det fortfarande julfint
Alva i ridhuset
Det stoooora fönstret på ridhusets gavel avslöjade söndagens utomhuskyla
Även de mindre fönstren gav en vink om minusgraderna på utsidan

Den regelbundna bloggbesökaren vet att jag avslöjar mina besök vid Ålspånga Säteri. Vad jag kan minnas har jag haft kameran med mig varje gång jag varit där. Så även i söndags. Solen sken från en molnfri himmel, några minusgrader och fortfarande en del snö på marken. Veckans plusgrader hade inte varit snälla mot vinterlandskapet men allt hade inte smält.

Väldigt nyfiken men på behörigt avstånd

Givetvis gav jag mig ut på en runda på ägorna. Ålspånga Säteri har varit föremål för en del skriverier den senaste tiden. Det har uppmärksammats att fastigheten är till salu sedan två år tillbaka. Den höga prislappen gör att det kan ta tid innan en köpare hittar fram. Markerna är stora, 261 hektar, och det ingår 12 byggnader. Det är med andra ord mycket mer än stallet och mangårdsbyggnaden som ingår i det begärda priset. Om jag inte minns fel läste jag något om 46 miljoner kronor. En aning mer än vad jag har på fickan...

Fjordingarna i hagen var så där underbart fluffiga med sin vinterpäls
Fjordingen har norskt ursprung och borde alltså fungera utmärkt i skandinaviskt klimat

Hästarna i hagarna var nyfikna och några av dem också sällskapliga. De kom nyfiket fram för att hälsa. Jag hade inget annat att erbjuda mer än några vänliga ord och en eller annan klapp på mulen.

De här hästarna höll sig på distans
Ardennerhästarna chillade i vintervädret

Eftersom jag för tredje gången på två månader drabbats av en nästintill episk mansförkylning var jag inte helt tillfreds med att pulsa i snön på sidorna av hagarna. Obegripligt att immunförsvaret skulle bli så stukat av förkylningen i början av november. Nu vet jag varifrån den senaste förkylningen kommer och vederbörande har minsann fått reda på det. Twitter blev kanalen där jag kunde rigga skampålen. Tisdagens ishockeybevakning borde med facit i handen förblivit ogjord.

Färgglatt täcke
Här fick jag verkligen en kompis som var mer sällskapssjuk än någon av de andra hästarna

Hästarna har nu fått sitt blogginlägg. Det följs upp inom någon dag av ytterligare ett inlägg men det tar hand om vinterlandskapet och säteriets omgivningar. Tills dess önskar jag en förträfflig fortsättning på januari!

onsdag 11 januari 2017

Kisäng levererade vinterfeeling

Efter söndagens besök i Vrena tog jag den lilla klena symaskinen (vår Skoda Fabia) till Kisäng. Det var liksom lika bra att fortsätta med vinterdokumenterandet när jag ändå var i farten. Kisäng är sommarstugeområdet norr om Stigtomta vid Långhalsen. Ett sommartillhåll som med åren fått allt fler permanentboende.

Ännu ett försök att få snö på samma bild som falurött

Kisäng får min fotografiska uppmärksamhet med glesa men jämna mellanrum. En vedertagen (?) sanning är ju att många bilder har mycket att vinna med vatten som ingrediens. Det är också den badplats som ligger närmast hemmet vilket lockar när sommarvärmen slår till. Så var det verkligen inte i söndags.

Grill och trädgårdsstol står redo

Eftersom vägen till parkeringen inte var plogad de sista 100 meterna så stannade jag vid bommen ner mot småbåtsbryggorna. Där har man under året uppfört en bastubyggnad. De två bryggorna har varit föremål för fotografisk granskning många gånger tidigare. Så även denna gång.

Kisängs båtbryggor
Ett av bastubyggnadens fönster hade en draperi av spindelnät i överkant
Sittbänkar vid en av båtbryggorna

Det var precis lika gott om frostkristaller vid Kisäng som vid Pilgrimsbo. Mitt macro-objektiv åkte fram i ett försök att föreviga dessa spetsiga små tingestar.

Längst ute på tallbarren
Ett vinterklätt björkhänge
Det var inte bara frost utan även snö som täckte trädens grenar

Jag följde strandkanten från båtbryggorna mot badplatsen. Före mig hade ett rådjur passerat. Varje fotspår syntes tydligt och det kan inte ha varit länge sedan den gått där. Emellanåt vek stegen av en liten bit från stigen och kanske var det i jakt på någon liten matbit. Att vara rådjur när snön fallit är säkerligen inte helt plättlätt.

Framme vid Kisängs vintriga badplats
Inte den syn som möter oss i mitten av juli
Jag lade ifrån mig kameraryggsäcken på en av borden och intog några klunkar medhavt kaffe

Som du ser på bilderna är vissa helt färgneutrala eftersom jag konverterat dem till svartvitt. Andra bilder har en blåaktig ton som jag inte inte varit så noggrann med att få bort. Det går att ändra färgbalansen då kameror har en tendens att vitbalansera en smula fel i den vita och snöiga omgivningen. Å andra sidan ger det blå ett kallt och kyligt intryck, vilket överensstämmer med känslan man har när man står där. Om solen skiner vill i alla fall jag ha de varmare tonerna och då måste vitbalansen justeras i efterhand. Inget krångligt om man fotar i råformat.




En bild som definitivt fick behålla färgen

Efter en livgivande stund vid badplatsen vände jag åter mot bilen. Denna gång gick jag upp för kullen och längst den oplogade parkeringen. Några fåglar flög runt bland björkarnas vita grenar. Trots att jag hade teleobjektivet på kameran så var jag inte uppmärksam nog att få dem på bild. Nu blev det ett par tydliga färgklickar som istället fick plats på minneskortet. Skyltarna stack verkligen ut i det för övrigt färgneutrala landskapet.




I och med detta har jag uttömt förrådet med redigerade bilder efter söndagens utflykt i närområdet. Tövädret har gått hårt åt på snötäcket och vinterentusiasterna får hoppas på att det kommer påfyllning den närmaste tiden. Om inte annat hotas det med betydligt kallare väder den kommande helgen.

Over and out

tisdag 10 januari 2017

Andlig mångfald vid Pilgrimsbo

Vi dröjer oss kvar vid Vrenas lilla pittoreska oas Pilgrimsbo. Med hänvisning till gårdagens blogginlägg fortsätter bildberättelsen från mitt besök där söndagen den 8/1. Snön, kylan, dimman som gav så tydliga efterlämningar i form av frost och en omgivning som inte går av för hackor. Det innebar givetvis goda förutsättningar för trivsamma bilder, trots att inte solen sken från en klarblå himmel.




Vattennivån i våra närliggande sjösystem är fortsatt låg. Mycket låg. I det avseendet skiljer det sig avsevärt mot hur Östersjön har tryckt in vatten över de låglänta områdena t.ex. vid Brandholmen. Nu är det skillnad på de salta eller bräckta vatten vi har i haven och sötvattensjöarna som enbart är beroende på nederbörden. När jag kom till ångbåten Munters brygga kunde jag inte undvika att gå ut på den. Vintertid gissar jag att Munter vilar på torra och trygga land så det var inte någon trängsel vid bryggan denna söndag.

Ånbåten Munters brygga i svartvitt utförande
Livboj aka frälsarkrans vid Pilgrimsbo

Vid min senaste snabbvisit vid Pilgrimsbo visade det sig att det kryllande av änder i mynningen mot Hallbosjön. Denna gång var de ännu fler som ockuperade området. Sittandes på bortre strandkanten, guppandes i vattnet eller vilandes på isen. Jag rörde mig försiktigt och skrämde inte iväg dem. Däremot flög många av fåglarna mot mig för att sätta sig tillrätta på isen. För att komma så nära som möjligt med kameran satte jag på telekonvertern (x1,4) mellan kamerahus och mitt 300 mm-objektiv. Bildresultatet ser du här nedan:











Till sist var nästan alla tjattrande änder på plats på den vältrampade isen.

Det fanns inte så mycket mer att hämta av den andliga närvaron och jag gick andäktigt tillbaka mot bilen. Några frostiga pinnar och ett staket blev den sista bildfångsten vid Pilgrimsbo för denna gång. Nu nöjde jag mig inte med besöket i Vrena utan fortsatte min färd till Stigtomta-förorten Kisäng. De bilderna får du se i morgondagens blogginlägg.





Med tanke på hur snabbt snön töat bort de senaste två dagarna är jag mycket nöjd med mig själv för att jag tog chansen att fånga vintern på bild under söndagen.


Peace out