måndag 19 februari 2018

Med hoppsasteg runt Salinge

Kanske inte så mycket skutt och språng utan snarare släntrande i modest fart. Salingerundan är ju onekligen flera kilometer lång. När jag ändå var ute med kameran för att dokumentera byggnationen vid Stigtomtas nya skola i söndags morse hjälpte fysikens lagar mig att fortsätta i riktning mot Kavlinge, Starrlösa, Varväng, Tallstugan, Salinge, Stora Ramshult, kyrkbyn och hemmet. Har man väl fått upp farten hjälper rörelseenergin och den inbyggda trögheten till för att kroppen ska röra sig framåt av sig själv. Som en oljetanker. Nästan, i alla fall.

De öppna markerna efter Kavlinge ner mot Stora Ramshult

Mina julklappskängor från Icebug med broddar under sulorna är verkligen en fröjd att promenera i. Lätta, varma och stadiga. Inte en enda gång slant fötterna under mig trots is och packad snö på grusvägarna. Nej, jag får inte ersättning för att skriva detta. Men pjucken är bra. :-)

Starrlösas lagårdsbacke, fotograferad flera gånger tidigare men värd uppmärksamheten

Med vidvinkelzoomen på kameran hade jag huvudsakligen låst mig till landskapsbilder. Okej, max inzoomat till 40 mm på en fullformatskamera kan man kanske ta bilder som är åt det tajtare hållet men där vill jag hellre ha sällskap av mitt 100 mm macro-objektiv.

Nedanför Varväng
Detalj- och omgivningskombo

Jag längtar efter ljuset. De längre kvällarna som vi har framför oss. Helgerna försvinner iväg på så mycket annat och det vore en fröjd att få chansen att ta promenader efter arbetet när dagsljuset fortfarande hänger kvar. Det går i rask takt åt rätt håll, inget snack om den saken.



Nu när vi har ett ynkligt och tunt men ändock snötäcke kan det lika gärna få vara vinter ett tag till. Det förutspås kyla den kommande veckan och därmed får vi den årstid som också almanackan berättar att det är. Våren blir mer välkommen när den anländer. Kontrasterna blir tydligare.

Tallstugan med Salinge synligt långt där borta

Jag tänker tillbaka på senvintern 2013. En period av mitt liv då jag var ute och gick dagligen. Det behövdes och underlättade återhämtningen. Den vintern ville aldrig släppa taget och det var fruset, isigt och halt hela mars innan äntligen våren fick fäste. Mycket av Stigtomtas omgivningar fick min uppmärksamhet det året.

Dimma? Nej, rök från Salinges uppvärmningsanläggning.
I hembygdsföreningens fotspår (syftande till skylten de en gång satt upp)

Exakt fem år har gått. Nödvändiga år som gett erfarenheter men också lindat in minnena av utmattningssyndromen i bomull. Jag talar extremt sällan om detta och gör mig inte heller ansträngningen att få alla i omgivningen att förstå. Var och en har nog med sitt.

En av byggnaderna vid Salinge

Jag lärde mig en hel del om mig själv när jag var sjukskriven. Men jag lärde mig också mycket om naturen. Fåglar, växter och djur. Den seglivade snön 2013 gav mig chansen att se spår från de djur som rör sig runt Stigtomta. Då slogs jag av hur få harar det verkade finnas i mina trakter. Denna vinter tycker jag mig se en definitiv uppgång av harstammen. Eller är det en stackars hare som irrar runt som en galning?


Många spår av harar i omgivningarna

Jag sliter vidare. Låter vintern ha sin gång, övertygad om att det kommer en vår. Tids nog.

söndag 18 februari 2018

Skolan växer fram med en ryslig fart

Jag passerar platsen där Stigtomta skola ligger flera gånger i veckan. Inte för att besöka skolan, nej det handlar om att Stigtomta IF:s klubblokal också ligger där. Den senaste veckan har det jobbats extra febrilt med byggnationen av den nya skolbyggnaden. Helgen som var och varenda kväll har flitens lampa lyst. Eller är det så att "om fredagen får den late brått"? Kanske är bygget inne i en fas där förseningar inte är okej.

Uppförandet av den nya skolbyggnaden i Stigtomta tuffar på i rask takt

Jag lade en stund av söndagens tidiga förmiddag på att ta ett gäng bilder på skolområdet. Den här gången hade jag dessutom vidvinkel-zoomen på kameran så att jag verkligen fick med allt på en och samma bild. (Till skillnad från senaste gången då jag gick förbi och hade ett 135 mm teleobjektiv på kameran och fick nöja mig med detaljbilder.)



Handbollsmålet på skolans tidigare gräsplan står onekligen lite illa till

Det är riktigt spännande att följa detta bygge. Snart verkar det som att huskroppen kommer att vara tätad med fönster och tak, då lär mycket av aktiviteterna förläggas inomhus och därmed bortom allmänhetens nyfikna ögon. Men hur fasaden kommer att se ut när den är klar är något att se fram emot. Likaså blir det spännande att se hur närområdet runt byggnaden fixas i ordning.



Baksidan av skolan där lekområdet delvis finns kvar samt den gamla matsalen

Jag har anledning att återkomma med kameran till skolområdet. Den 15/6 är det skolavslutning och vår yngsta dotter går sin sista dag på Stigtomta skola. Efter nästan två decennier med barn på skolan kommer vi inte att få uppleva den nya skolan som föräldrar utan endast som nyfiken allmänhet. Det är inte fy skam det heller.

torsdag 15 februari 2018

Norrköööping - City Landscape i skymningen

Efter att i tisdags ha tillbringat en arbetsdag på Norrköpingskontoret var det dags för mig att bryta upp, ta mig till bilen i parkeringsgaraget vid Skvallertorget och åka hemåt på den vältrafikerade E4:an. Som jag redan berättat hade jag med mig en av mina systemkameror samt det lilla smidiga 28 mm-objektivet. En liten omväg till bilen fick det bli när skymningen var på väg att sätta sin prägel på stadslandskapet. Några nya motiv, vinklar och husfasader var eftertraktade sedan morgonens bildfångst. I det vackra, intressanta och fascinerande industriområdet saknas sannerligen inte fotomotiv.




Det lilla objektivets fasta brännvidd kanske bidrog till att det blev ovanligt många bilder tagna i stående format. Något jag alldeles för ofta förbiser. Allt är ju liksom inte liggande här i världen. Men det gör sig förbaskat bra på en datorskärm...





Även dagens bilder har passerat min svartvita redigering. Det finns en speciell schwung i gråtonerna och i bildbehandlingen kan jag göra lite annorlunda än vad jag gör med bilderna som får bibehålla sina kulörer. Jag har massor att förfina när det gäller min teknik i konverteringen men det är ju otroligt kul att leta möjligheter och i förlängningen en egen stil. Om jag kommer så långt, vill säga.




Det nya kamerahuset som jag köpte i höstas ger bildfiler som tål betydligt mer när det gäller att lyfta skuggor och dämpa ljusa partier. Det dynamiska omfånget är finfint, i alla fall med Canon-mått mätt. Och de drygt 30 megapixel stora filerna kan ju beskäras hårt om behov skulle uppstå. Jag kan inte annat än påstå att jag är grymt nöjd. Tänk om jag hade råd med motsvarande standard för ett kamerahus ämnat för sportfotografering!



Den som kritiskt granskar mina bilder och är krass och klok kan naturligtvis anföra att mina bilder inte är mycket märkvärdigare än det som skulle kunna tas med en mobiltelefon. Jag håller med. Snapshots som inte kräver någon superteknik är ju det jag oftast fotar. Det mina systemkameror tillför är dels möjligheten att byta objektiv (vilka ska släpas på i en separat väska) eller som kan anslutas till blixtsystem. Och hur ofta tar jag bilder med blixt?





Jag avrundar dagens blogginlägg med en och samma bild i två olika varianter; en svartvit och en i färg. Den som fått behålla sina färger avslöjar det något kalla skymningsljuset då den har ett stråk av blå toner i sig. Vilken av varianterna är att föredra? För egen del vet jag faktiskt inte vad jag tycker.




Mot nya mål och utmaningar!

tisdag 13 februari 2018

Norrköööping - City Landscape i gryningen

Vår grannort i söder ska med dialekten som är rådande där nere uttalas med det mest öppna "ö" som tänkas kan. Oavsett hur du väljer att bräka fram Norrköping så har staden en stark identitet. Omdanad under åren från tung och smutsig industri till ett modernt och tidsenligt format. Men stadens fotbollstradition består och har länge haft kvar båda fötterna i arbetarmyllan. Nu är det väl tyvärr så att klubbfotbollen på elitnivå blivit ett ekonomiskt monster som är på väg bort från oss vanliga människor och istället tar sikte mot romarrikets gladiatorspel, den engelskspråkiga världens wrestling eller liknande spektakel för att döva sinnena hos sin publik och mätta redan fulla plånböcker hos ägarna.

IFK Norrköping är i alla fall en kamratförening som lyckats de senaste åren. De är dock inte den kamratförening som jag håller på i allsvenskan...

Och Norrköping kan i vissa delar stoltsera med att vara Östergötlands svar på Venedig. Det smäller högt.

Inför dagens arbetsresa ner till Norrköping så riggade jag min kamera med det sällan använda lilla vidvinkelobjektivet Canon EF 28 mm/2.8. Varför? Jag ville ta bilder, förstås, men också för att den kombinationen gick att trycka ner i datorryggsäcken. Det fick duga.

Det där förbaskade Skvallertorget som utgör ett trafikhinder modell Enormt


Sedan vinterns mörkaste dygn har det hänt mycket och jag kan nu vid 7-tiden njuta av ett visst mått av dagsljus. Förvisso fortfarande gryning men som tur är inte längre kolsvarta natten. Framme i parkeringshuset vid Skvallertorget har jag sedan några minuters promenadväg för att komma fram till kontoret. En plats där jag försöker förlägga ungefär en arbetsdag i veckan.





Tisdagsmorgonen bjöd på snöfall över Kolmårdshöjderna och allmänt läskigt väglag. De låga molnen skingrades någon timme efter min ankomst till Norrköping men då kunde jag givetvis inte springa ut med kameran. Kanske bidrog den låga himlen till att jag valde att konvertera bilderna till svartvitt. Det blå morgonljuset var i och för sig ganska schysst men jag känner att det är hög tid att lira lite med gråskalorna i något blogginlägg.





Naturligtvis rullade Eldkvarn i datorns högtalare samtidigt som jag fixade med bilderna i Lightroom och Photoshop. Det gäller att hålla sig till rätt musik i förhållande till motiv. Men jag lovar att om jag någonsin sitter och redigerar bilder från Eskilstuna så kommer jag definitivt inte att lyssna på världens dystraste poporkester. Där går gränsen, hellre tyst i högtalarna än ljudet från Kent. (Och då är ändå min musiksmak otroligt bred med inslag från allt mellan Skrillex och opera, Metallica och Håkan Hellström.)





Det kommer ett inlägg med bilder från tisdagseftermiddagens promenad från kontoret och tillbaka till parkeringshuset vid Skvallertorget. Även dessa bilder i svartvitt även om molnen var lättare på eftermiddagen (och med samma blåtonade ljus i skymningen som vid gryningen).

Kontorsfönsterutsikt 1
Kontorsfönsterutsikt 2
Kontorsfönsterutsikt 3

God kväll!

tisdag 6 februari 2018

En kort sträcka västerut

Plötsligt var det tidig söndagseftermiddag och jag undrade var morgonen och förmiddagen tagit vägen. Försvunna i en djup Törnrosasömn? Tydligen behövdes den!

Följetongen med den lilla solrosen framför farstukvisten fortsätter

Nattsuddandet mellan lördagen och söndagen var frivilligt. Det fick mig också att framåt söndagslunchen styra om och stryka en del ambitiösa planer om att under dagen resa till avlägsna platser i länet, i sportens tjänst. Istället tog jag mig utomhus i det kalla, snöiga och blåsiga landskapet söder om järnvägsspåret.

Lätta moln som emellanåt släppte igenom solstrålarna

Minusgraderna hade varit helt acceptabla eftersom också den allt givmildare solen skänker viss värme när dess strålar når fram. Det var den förbaskade vinden som sabbade. Svårt att få riktig feeling, liksom.

Här är en annan del av det omtalade skitdiket, nära dess utlopp i Hallbosjön

Fötterna flöt omkring på några centimeters lössnö. Den lilla vägen var naturligtvis inte plogad och fotspåren efter de som gått där före mig var inte tillräckligt många för att bilda en vältrampad stig. Trots den ringa mängden nysnö var det faktiskt lite småjobbigt att ta sig fram.



Fotspår i snön

Vad gjorde jag då ute med kameran förutom att fotografera marken framför mina fötter? Egentligen inget särskilt. Det är mer som en reflex, går jag ut så tar jag kameran med mig. Snapshots i närområdet utan djupare tanke eller innebörd.



Jag ser gärna fotograferingen som ett roande tidsfördriv. Träning, träning, träning för att se, tolka och återge. Vad blir bra och vad blir skit? Motiv, avstånd, perspektiv, vinklar, bakgrund, förgrund, ljusinfall och kameratekniska grubblerier.



När jag kommer hem till datorn flyttas bildfilerna över från kamerans minneskort till datorns hårddisk. Rensa bort det som är totalt fel (felexponerat, oskarpt, idiottråkigt osv). Analysen görs fortfarande bäst, för mig alltså, då jag i lugn och ro kan granska bilderna i större format än det som kamerans display erbjuder.

Traktorspår i snön

Om jag någon gång lär mig kanske jag också kan bildbehandla mig fram till bättre bilder. Även här är det träning, träning, träning som gäller. Det vardagliga fotograferandet ger mig ändå utrymme för mer experimenterande i redigeringen än då jag fotar t.ex. sport som måste och behöver återges så dokumentärt som möjligt. (Därmed inte sagt att min sportfotografering inte kan utvecklas enormt mycket då det sannolikt bör gå att ta snygga sportbilder med hjälp av de komponenter som finns att tillgå i stunden.)

Domherrarna satt och letade fram föda ur trädets frökapslar

Den fotografering jag hinner med just nu är oftast sportfotograferingen. Med relativt nytt jobb och ett byte av sportblogg-plattform har jag prioriterat mina insatser efter vad tiden och energin räcker till för. Det har gått ut över den typ av bilder du hittar i detta inlägg.



Det är också därför jag känner att jag inte hunnit bekanta mig färdigt med kamerahuset jag köpte i höstas. Det är likt det jag använde på mitt förra jobb de gånger som jag studiofotograferade men ännu mer finns att utforska. Förmodligen har jag inte ens testat alla mina objektiv på det nya kamerahuset. Allt har sin tid och jag hinner nog med det också, tids nog.