Ett gammalt ruckel

Vi har kommit till den sista dagen i den ovanligt rumphuggna månaden februari. Som vanligt de senaste två veckorna började jag dagen med en drygt timslång promenad vilket på alla sätt är avkopplande för knoppen och stärkande för kroppen. Solen är oss nådig även denna dag här i sydöstra hörnet av Södermanland.

Planen var att ta en kortare promenad runt Åsby och Skillra innan jag styrde kosan hemåt men tack vare solskenet i skyn förlängde jag min promenad med en avstickare förbi Skillra och mot Stigtomtas gamla flygfält.

Allén upp mot Åsby.

Hästar har det funnits länge vid Åsby. Så är det även med hålen i ladans tak.

När man passerat Skillra och tar vägen mot det gamla flygfältet kommer man snart fram till ett fallfärdigt ruckel som åtskilliga gånger väckt min nyfikenhet. Idag kunde jag inte motstå frestelsen att gå fram och stilla min nyfikenhet.

Se där, ett ruckel...

...och ser man åt vänster har man det gamla flygfältet där framme (och snett till vänster.)

Jag gick runt och fotade inuti den gamla byggnaden men även utanför där två snöröjnings-redskap står. Snöplogen är av rejäl storlek och tillsammans med vissa detaljer på insidan av rucklet får det mig att misstänka att detta har haft med flygfältets verksamhet att göra. Helt säker är jag inte, men vill gärna tro att så är fallet!

Saker som sett sina bästa dagar. För länge sedan.

Ett arkivskåp/kartskåp där jag lite fult fällt in texten på dörren i bilden.

Tömda lådor i ett hörn av den fallfärdiga byggnaden.

Stigtomta flygfält var öppet fram till 1960. Jag har googlat mig fram till lite mer information om denna verksamhet och hittat en del spännande fakta och massor av bilder. Det finns en sammanslutning som kallar sig Stigtomta Flygplats Veteraner vars hemsida du hittar HÄR. Och de har en sida med massor av bilder HÄR. Vill du läsa om flygfyren i Stigtomta, se bilder och hitta fler länkar kan du klicka HÄR.

Kanske nördigt, men jag tycker det är en spännande historia och flygverksamhet har vi ju haft här i Nyköpingsområdet både på F11 (Skavsta) och Brandholmen. (Och säkerligen på många fler platser också.)

Rasat tak.

Snöröjningsredskap i förgrunden, ruckel i bakgrunden.

Stor snöplog. Har den betjänat Stigtomtas Flygfält en gång i tiden?

Detalj av plogen.

Jag genade över gärdena mot kyrkan för att ta mig hem. För inte så många år sedan var där en väg som också hade en oövervakad övergång över TGOJ-banan men den är numera "strypt". Jag konstaterar också lite bittert att jag med dagar av dagsmeja och fryskalla nätter behöver hjälpmedel för att inte halka omkull på mina promenader. Är inte broddar endast för äldre damer...? ;-)

Hjälpmedel på väg(arna.)

Tack för idag!

Varmt. Allting är relativt...

Tisdagsmorgonens kyla har denna onsdag bytts mot förhållandevis behaglig värme. Detta skrivet medveten om att temperaturer strax över nollstrecket på termometern inte per automatik ska tolkas som "behagligt". Solen ger hopp och värme i alla fall, och det är gott så.

Morgonens promenad företogs utan riktig glöd och gnista från min sida. Inspirationen kan inte infinna sig på kommando men det betyder inte att man inte kan "tvinga sig" att vara lite bildskapande trots detta. Målet med dagens promenad fick bli en återvändsgränd! Jag styrde stegen till Alen som är en bondgård norr om väg 52. Vägen dit börjar och slutar i västra utkanten av Stigtomta, nästan där 90-skyltarna sitter.

Allén upp mot Alen är inte av al.

Gården ligger vid vägs ände så det var bara att traska samma väg tillbaka som jag kom dit på. Boningshuset är fint placerat med utsikt över Långhalsen och Kisängs badplats.

Vi har kommit så långt på året så att solen äntligen ger lite värme när den väl visar sig. Man kan märka det på asfalterade vägar, hustaken och även i kanten på de snödrivor som exponeras i söderläge.

Solen ger dagsmeja som fräter på snödrivorna.

Promenadvägen kantades även idag av åkrar och gärden. Och de flitiga skotrarna satte spännande spår i det annars så perfekt jämna snötäcket. Jag avrundar med ett par spår-bilder!

Korsande skoterspår.

Spårval.

Du vet väl att det går att klicka på bilderna i blogg-inlägget så att du får se dem i större storlek?!

På återhörande!

Att skåda ljuset. Vinterljuset.

En nästan överjordiskt vacker februarimorgon var vad som bjöds för den som gav sig själv möjligheten att se, se ljuset och vad det gjorde i de frostkristalltyngda grenarna och i den kalla morgonluften. Jag plockade med mig kameran och lät dieselmotorn ta mig fram längs en av Södermanlands vackraste vägsträckor, Hallavägen.

Panorama vid ett stopp längs vackra Hallavägen.

Hallavägen bjuder det som är Södermanland för mig. Skogspartier, jordbrukslandskap och sjöar kantar vägen och de röda husen med sina vita husknutar fulländar bilden av landskapet i våra hjärtan.

Frosttyngda men sedan länge torra och döda.

Även om själva vägen framåt var givande så bestämde jag mig för att målet med resan var Harhålet. Badplatsen vid Yngarens strand där endast en smal landremsa skiljer den stora sjön från Hallbosjön i nordost.

Vy från Harhålets vass mot nordväst.

Harhålet vid Yngarens strand.

Spår av andra människor fanns naturligtvis vid sjön. Pimpelfiskare brukar besöka platsen, men om jag tolkar bilden här nedan rätt så är det inte en vinterfiskare som tagit sig tid att skapa ett litet konstverk i snön på isen.

Snöängel inringat av ett spårat hjärta. Tack för denna lilla "installation"!

I kanten av sjön fann jag inte bara spår av mänsklig existens utan även av diverse gnagare, rådjur och annat knytt & otyg. Jag tänker inte tynga er med bilder på dessa spår (men jag har dem på hårddisken...) Vi nöjer oss istället med en bild på en vass-vippa i motljus. Crowd pleaser, som man skulle kunna uttrycka det.

Vass-vippa i motljus.

Innan jag åter satte mig i bilen passade jag på att ta en bild på några björkar som får ett gyllene skimmer i morgonsolens strålar av kristallerna som tynger deras grenar. Oerhört vackert för ögonen men inte lika lätt att göra rättvisande med kameran.

Gyllene björkar.

Jag fortsatte min resa längs Hallavägen och stannade till ett par gånger. Dels blev det en landskapsbild som jag ännu en gång valt att skära ner till panorama-format. Jag har nog aldrig beskurit bilder på detta sätt förut annat än till banners för hemsidor, men det kanske funkar som enskild bild också?

Landskapsvy längs Hallavägen.

Sista stoppet gjordes vid Halla Kyrka. En tämligen liten kyrka som tillhör Stigtomta-Vrena församling.

Halla Kyrka med tillhörande klocktorn.

Tack för uppmärksamheten!

Jo, NU skiner solen...

...men den orkade inte genom dimslöjorna tidigare i morse. Å andra sidan fick jag några spännande bilder i morgondiset, så jag ska inte klaga. För den som kan Stigtomta är begreppet Salingerundan inget konstigt. Det är en frisk och tämligen lång promenad på norra sidan av riksväg 52. Och för att slippa fadäsen med feltolkade djurspår idag så hoppar jag över detta (men jag kan lova att jag såg både rådjurs-, hjort- och vildsvinsspår på vägen mellan Stora Ramshult och Salinge!)

Jag ger mig på ett par fågelbilder till att börja med. Det är väl inte mycket mening med att artbestämma dem, det blir antagligen fel.

Man skulle kunna kalla det talgoxe.

Måhända en domherre. Småfågel, kan också gå bra som benämning.

Solen kämpade med att ta sig genom dimmolnen. Ibland lyckades den bättre, ibland avsevärt sämre.

Soldis.

Även idag blir det en kyrkbild. Inte för att jag är nämnvärt kyrklig utan för att kyrkan utgör ett fint blickfång från många olika vinklar. Idag fick man titta noga för att se den vita byggnaden genom det mjölkvita diset.

Stigtomta Kyrka

Den kalla natten och morgonen satte sitt avtryck på träd och buskar. Vita kristaller täckte grenar och barr.

Enriset täcktes av frostkristaller.

Vägen kantades av vita trädgrenar. Bakom kröken gömmer sig Tallstugan.

När jag passerat Tallstugan hade jag glädjen att få se en räv som jag uppenbarligen lyckades skrämma upp. Den sprang över det öppna fältet till nästa skogsdunge och tog skydd och det var med nöd och näppe jag fick upp kameran och hann ta en bild innan den var borta.

Räven raskade inte över någon is. Men snö.

Precis som igår fick jag ana närvaro av den på våra breddgrader så sällsynta skotern. Det verkar som det häckar minst ett par sådana i våra nejder och på gärdena som kantar Salingerundan har det varit en enda stor skoter-bonanza de senaste dagarna...

Man kan nästan ana skoter-aktiviteter på gärdet!

Over and out!

Solsken. Äntligen!

Ivern att komma ut var påtaglig. Klockan var strax före 08.30 när jag nästan stormade ut genom ytterdörren för att låta kropp och själ formligen suga upp all energi som den nyuppstigna solen gav. Efter en och en halv timmes promenad kunde jag konstatera att det visserligen blivit en lång runda men att det utan problem gick att räkna hem ansträngningen. Tänk att solen värmde trots några minusgrader i luften.

Dagen till ära tog jag med det gamla "proffhuset" med mitt billigaste objektiv monterat. En 50 mm-glugg (ett s.k. normalobjektiv) som kostar runt en 1000-lapp, är utöver glasen gjort i plast (!) och borde vara skrutt men tillhör en av de mest prisvärda objektiven Canon gjort (och fortfarande gör.)

Först passerade jag TGOJ-banan. Bilden här nedan föreställer det gamla stationområdet i Stigtomta. Tyvärr revs själva stationshuset får något år sedan men å andra sidan går ju inga persontåg på banan längre och godstågen stannar inte heller hos oss i byn...

TGOJ-banan genom Stigtomta.

En liten bit på vägen kunde jag se Stigtomta Kyrka. Som på så många andra platser är kyrkan placerad så att den tydligt syns på långt håll. Men det viktigaste är väl ändå att den syns uppifrån...?

Stigtomta Kyrka.

På vägen framför mina fötter dyker det upp en liten död näbbmus. Det är märkligt, näbbmusen är begåvad med en försvarsmekanism som gör den oätlig för andra djur, men det förhindrar den ändå inte från att bli dödad. Till vilken nytta, funderar jag på när jag går därifrån.

Död näbbmus. En oaptitlig gynnare som likväl faller offer men oftast lämnas kvar oäten.

Min promenad tog mig vidare på den intressanta skrot-rundan. Vi Stigtomta-bor har något som inte finns på många andra ställen och där dessa udda djur förekommer naturligt lär inte varningsskyltar sitta!

Struts-varningsskylt. Hur ofta ser man sådana?

Innan jag når "vår" berömda strutsfarm passerar jag en hästgård som är så fantastiskt charmig och ligger så fint så jag nästan blir sugen på att skaffa häst bara för att få bo där... ;-)

Finfin hästgård i närheten av Stigtomta.

Något hundratal meter innan strutsfarmen hittar man också Stigtomta-skroten som torde vara en av de verksamheter som syns tydligast på satellitbilderna som Google Earth visar över Stigtomta-området. Själv har jag med glädje överlämnat en bil till dem vid ett tillfälle. Enda platsen där en Ford gör sig riktigt bra!

Stigtomta Skrot har söndagsstängt. Tydligen.

Strutsfarmen bjöd på en överraskning i februarimorgonens solsken. Några strutsar hade släppts ut i ett avlägset hägn och en annan fångades på bild när den spanade ut genom dörröppningen på det hangarliknande tält de hållit sig i hela vintern.

Spanar-struts.

Mina steg tog mig så småningom runt och kompletterade det ganska långa varv som skrot-rundan innebär. Gården Skillra blev sista foto-motiv denna underbart fina söndags-morgon.

Prästgården i februarisolens sken.

Spår
Jag har några bonus-bilder från dagens promenad. Uppe på skaren har det sedan några dagar legat ett par centimeters lössnö som inte varken blåst eller töat bort. Bra spårsnö med andra ord. Jag identifierade några spår och först ut är vad jag kan bedöma hjort (rådjursspåren är mindre och oftast mer samlade i spetsen av klövarna.)

Gjort av hjort?

Massor av harspår vittnar om att det tydligen är gott om harar även om jag banne mig inte sett någon på evigheter.

Jösse was here.

Sedan stötte jag på ett spår på ett par, tre ställen som förundrar mig. De fanns i anslutning till harspår men var mycket mindre och samlade på ett helt annat sätt än harens fot-isättning. Någon som kan tipsa mig om vad det är för djur?

Framtassarna mycket större än baktassarna. Vad är det för djur?

Sedan såg jag något som i en annan miljö skulle kunna vara spåren efter en planlöst irrande kund på Gekås i Ullared. Nu var det ju inte där jag var i morse så jag utgår från någon annan slags mus.

Irriterande irrande.

Sista spåret var omisskännligt. Tydligt avtecknade det sig i spårsnön och hade jag bara smugit tystare så kanske jag hade sett det fara fram över det som varit Stigtomtas flygfält (klicka på länken så kan du läsa mer!)

Se, en skygg skoter har varit i farten!

Tack för idag!

Pliktskyldigt strosande

Dagens foton tillkom lite väl pliktskyldigt. Tyvärr har det utlovade solskenet flyttats till söndag istället, men det må vara hänt, och gråmurret präglar även idag omgivningarna. Jag tryckte på mitt macro-objektiv på en av kamerorna då landskapsbilder kändes lite optimistiskt med tanke på det trista ljuset. Nu blev det väl inte så bra det heller...

Har sett sina bästa dar.

Jag tog en sväng i det närmaste "storskog" vi har intill husknutarna i Stigtomta. I bortre kanten av Tängsta-området går stigen in i barrskogen som delvis är fin men också alldeles förfärligt ful! De partier som består av granskog påminner mig om hur eländigt "fult" det är medan tallskogen glimrar och bjuder en härlig undervegetation (som ju inte syns nu under snön, förvisso.) I bortre kanten av denna skog står en mäktig ek på gärdet mot gården Rogsta. Detta träd fascinerar varje gång jag ser det!

Eken pryder sin plats.

In bland granarna igen och ögonen började svepa efter något lämpligt för macro-objektivet. Inte lätt då blommor och insekter är lätträknade i februari.

Lite is på en grankvist fick det bli till sist.

Nu får jag grubbla en stund på vad söndagens utlovade solsken kan inspirera till för stordåd med kameran.

Tack för nu!

Femöre i vinterskrud

Inför fredagen utlovades lättande molntäcke och visst blev det så! Redan för några dagar sedan planerade jag in en liten utflykt till Femöre i Oxelösund och tanken var att mina två yngsta sportlovslediga döttrar skulle hänga med på denna exkursion. Några få minusgrader i luften och en svag västlig vind gjorde tillvaron tämligen behaglig längst där ute på Femörehuvud. Något förvånat konstaterade jag dock att havet låg öppet och isfritt...

Fyrvaktarens båthus. En gång i tiden.

Isformationer i strandkanten.

Den istäckta stenen såg nästan ut som en manet där ute i vattnet.

Oxelösunds tunga industri gjorde sig påmind.

Fyren längst ute på Femörehuvud.

Dagens resesällskap på foto-exkursionen, mina två yngsta döttrar.

Hasta la vista!