söndag 7 december 2014

Ett svartvitt Stigtomta...

...eller De förbaskade vägkäpparnas årstid.

Orangea och alldeles utomordentligt icke-fotografiska vägkäppar vid Salinge

Har verkligen alla årstider sin speciella charm? Nej. I det melankoliskt långsamma och lågmälda elände som råder just nu hittar vi möjligtvis ett syfte men ingen charm. Naturen har inrättat sig sedan årtusenden och vi människor får, oavsett vad vi tycker, ta del av vad moder jord slänger mot oss. Mörkret och sparlågan har nog ett biologiskt syfte.

Tidigare var detta Stigtomtas sparbankshus, numera ett boningshus.

Veckans vardagar har passerat i ett duggregnsmörker vilket menligt inverkat på bildskörden. Det har inte blivit ett enda inlägg sedan i måndags. Jag har fotat en del men inte för bloggen. Jag har i ren desperation satt mig ner och gjort några nya toppbanners till denna sida men vilken banner som ska pryda toppen av bloggen återkommer jag till inom kort.

Stigtomta Församlingshem tillika vallokal vilken blir aktuell igen i mars

Lördagen blev en hektisk dag. Min egen prioritering låg på sovmorgon, promenad och därefter en kort inflyttningsfika hos äldsta dottern innan rushen mot den väntande bussen vid hustruns arbetsplats och en resa tur och retur till oändligt avlägsna Mariefred för årets julbord i skuggan av Gripsholms slott. Fint ska det vara.

I kanten av kyrkogården vid Stigtomta kyrka

Det var utomordentligt välsmakande och mycket trevligt trots de många timmarna i en buss på E4:an. Det är dock inte ett tillfälle jag väljer att fota allt och alla även om ett eller annat foto läckte ut från mobilkamerans lins på sociala medier.

Nästa års baljväxter med kyrkan långt där borta

Lördagen innebar en förmiddagspromenad. Jag lät det bli sen förmiddag för att vänta in uppehållsväder. Finns det ett läge mellan duggregn och uppehåll så var det vad jag fick på Salingerundan. Jag plockade fram vidvinkelzoom-objektivet (17-40 mm) och min 5D Mark II som fick chansen att visa vad de gick för tillsammans.

Fälten bakom Stora Ramshult. Kan det bli mer höstdystert än så här?

Jag lovar att det endast var det vidaste vidvinkelläget som inspirerade till några som helst fotografiska försök. Och de bilder jag tagit ur lågt perspektiv i detta inlägg är rena syftningarna. Det är inte nu man vill sätta ner knän och armbågar i den motbjudande lervällingen för att se genom kamerans sökare. En vinklingsbar skärm säger den moderne fototeknikkonsumenten. What?, säger jag. Canon har vinklingsbara skärmar på några modeller men å andra sidan har de många kamerahus med endast traditionell sökare. Ett val de gjort som de delar med bl.a. Nikon. Sony, den mest innovativa kameratillverkaren, är dock inte buskablyg utan ser till att deras kamerahus har både detta och annat smaskens. Nåja, jag reder mig med det jag har.

Göstas loge med Tallstugan där framme

I ett blad från Hembygdsföreningen gick att läsa om Varväng, Tallstugan och Salinge. Föreningen delar ut en folder några gånger om året i samhället och denna vecka berättade ett äldre par om hur gården Varväng gått genom några generationers ägande där även Tallstugan och Salinge nämndes. Gårdar jag passerat många gånger vid det här laget och platserna blir så mycket mer levande av en titt i den historiska backspegeln. Eller annars är det bara jag och några i Hembygdsföreningarna runt om i landet som tycker så.

Kavlinge i kanten av Stigtomtas samhälle

Jag avrundar inlägget med en bild på Stigtomta Kvarn. Nuförtiden ägnar de sig åt att processa och framställa hästfoder i kvarnen. Det nya är att den gamla butiken som varit stängd under en tid i de nya ägarnas regi åter öppnats. Utsidan av butiksingången är ny och piffad. Jag gissar att även insidan är det men har inte kikat in ännu. En av döttrarna var inne där härom veckan och köpte kaninkäk och det lär finnas verktyg, maskiner m.m. som står och lockar. :-)

Stigtomta Kvarn, skolgrannen, med sin återöppnade butiksdel.

Mot nya söndagsäventyr!

6 kommentarer:

  1. Det blir alltid mer intressant när man vet lite lokalhistoria om hus och gårdar i ens närhet. För ett antal år sedan stod jag och fotade en byggarbetsplats när en snubbe frågade om jag var fotografen Steffe. Så är det svarade jag. Det visade sig vara en av hembygdsgillet historiker/bokskrivare. Nu är vi goda vänner och jag har levererat många bilder till arkiv och böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul för dig! Jag trevar lite kring tanken att prata med Hembygdsföreningen här i Stigtomta. Ett steg i den riktningen är ju förstås att betala de 100 kronor ett årsmedlemskap kostar...

      Radera
  2. Ja men vad gör man när vädret sätter snökäppar i hjulet... ;)
    Jag är ändå imponerad över att du stretar runt och tar dina dokumentära bilder. Idag har min utevistelse varit shoppingbesök på julmarknad + ett varv runt huset som dadda åt katten som tyckte att livet var ruskigt otäckt där ute... jag tror eller rättare sagt hoppas att det var grannens hundar som skrämde katten. Alternativet att det finns kattätande älgar i trädgården vill jag inte tänka på. ;D
    Ha det bra i adventsider!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här har söndagen inneburit ännu en promenad (dock utan några minnesvärda bilder) och en julmarknad i miniformat i grannbyn.
      Om ni har möjlighet så skicka gärna älgen hitåt. Jag klarar inte av att tala grannkatterna tillrätta och behöver ett verktyg för att freda småfåglarna. ;-)

      Radera
  3. Alltid spännande att se bilder från landsbygden kring Nyköping. Jag själv som är uppvuxen i Tystberga vurmar fortfarande för min hembygd, men ser lika gärna hur andra småorter får mer uppmärksamhet.
    Fotografer och bloggare gör nog mer reklam för landsbygden än kommunen och lokalpressen. Kul att se bilder från Stigtomta ur ett perspektiv jag aldrig sett. Svartvitt funkar bra i sammanhanget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns väldigt dokumentärt med svartvitt vilket egentligen är konstigt eftersom världen knappast begränsas till enbart gråskalor.

      Någon gång borde jag göra en tur till mina uppväxttrakter i Bränn-Ekeby. Där finns kanske inte så mycket mer än villor och gårdar att avbilda men jag skulle nog själv uppskatta dessa bilder i framtiden.

      Radera