Ödets ironi

Ibland kan ödet spela oss ett spratt eller två. Jag befinner mig mitt i en sådan situation. Jag har kontaktats med en önskan om att en av mina vinterbilder från februari 2013 ska användas till framsidan av en bok. Det ironiska är att jag inte är någon vinterfanatiker. Jag betalar inte heller medlemsavgift till den stora organisation vars författare efterfrågat bilden.

Nu drar jag inte några stora växlar på detta. Jag vet först och främst inte med säkerhet om min bild kommer att pryda omslaget när boken väl trycks. Blir det så kommer ett exemplar att dyka upp i brevlådan så småningom. Oavsett trycksak eller inte så väljer jag att känna mig smickrad och ödmjukt tacksam av det faktum att någon tilltalats av en av mina bilder i så pass stor utsträckning. För det andra har jag vett att inse att vintern behövs för att vår nordliga biologi ska balansera och bestå. Slutligen anser jag mig i många avseenden leva som en god medborgare efter de grundvärderingar som har sin historiska början då vikingatidens råbarkade era var till ända. (Jag är även formad av både Jantelagen och Murphys lag vilket jag ser som härdande och utmanande men inte särskilt uppbyggande...)

Ytterligare en krydda i anrättningen, om än inte lika smakfull, är att samtliga bilder som är aktuella togs av en människa som bara någon vecka dessförinnan sprungit in i den så kallade väggen. Jag startade denna blogg som terapi och med tanken att ha något att hålla fast vid (fotografering) när röran i kropp och knopp fortfarande stormade som värst.

När jag tittar igenom bilderna tagna under 2013 minns jag hur jag mådde och tänkte vid de tillfällen de togs. Som tur är ger naturbilderna ett mer harmoniskt och lugnt intryck än vad som då rådde hos mig där bakom kameran. Fotograferingen och bloggandet var ett fungerande sätt för mig att finnas i nuet och ögonblicket, alltså det som skulle kunna kallas terapi.

Det har nu gått nästan två år sedan den mindre angenäma livserfarenheten hade sitt klimax. När det hela började kan varken jag eller någon annan svara på. Det jag vet idag är att allt som kommit ut av detta inte bara är nattsvarta minnen. Det finns en hel del i utfallet som jag väljer att se i ljusare nyanser. Livet har fört mig längst en väg där det plötsligt dök upp ett farthinder som jag på sätt och vis ska vara tacksam för. Fattar man inte av egen kraft att farten är för hög är det bra om man får hjälp av ett överkomligt hinder och inte av en ogenomtränglig betongvägg. Jag tog mig onekligen framåt igen.

Dagens bilder är från en halkig lunchpromenad ute på Skavsta. Det var inte underlaget som lockade utan solen. Den orkade inte riktigt ta sig helt genom molntäcket. Däremot strålade ljus genom molnen på ett sätt som kändes lockande sett genom en kamerasökare. Bilderna är tagna med Canon 5D Mark III samt objektivet EF 24 mm/f2.8 IS. Om nu det är värt att veta.

En bild kan vara hur bra som helst i ett tekniskt hänseende. Den kan vara välbalanserad och ha en suverän komposition. Men om bilden saknar känsla eller motiv som tilltalar spelar de första två sakerna väldigt liten roll. Vad som är en "bra bild" förtjänar ett eller flera separata inlägg. Jag har inte svaret men jag inser problemet med definitionen...

Just nu lägger jag dock inte energi på vad som kan tänkas vara en "bra bild" eller inte. Jag försöker komma på vad tusan jag överhuvudtaget ska fota i helgen. Naturutflykt? Sportevenemang? Några timmars lucka på lördagen borde kunna fyllas, tycker jag.

Ha det bäst!