Att fotografera efter andras önskemål

Inom loppet av 5 dagar kommer jag att ha fotograferat 4 olika, väldigt olika, uppdrag. Utan att gå in på vilka som önskar bilderna eller exakt vad bilderna föreställer tänkte jag ändå uppehålla mig vid uppdragsfotografering i detta inlägg. Hela historien illustreras av bilder från det första av dessa fyra tillfällen och jag kommer även att fastna lite i de tekniska hinder som jag var tvungen att försöka ta hänsyn till.

Den gamla tvålfabriken Sunlight som numera är hotell- och konferensanläggning

Vad menar jag då med uppdragsfotografering? Vi har nog alla stått inför det jag avser och definierar som uppdrag. För mig handlar det om den situation där någon annan ber dig ta en eller flera bilder. Det behöver inte vara märkvärdigare än att någon ber om en profilbild till Facebook. En snygg bild, naturligtvis...

Som hobbyfotograf är jag van att fullständigt efter eget huvud och dagsform fotografera. Och dessutom precis vad jag själv vill. Kanske har jag i bakhuvudet att fina blommor i bjärta färger får fler likes på Facebook än vad en svartvit landskapsbild någonsin kommer att få. Valet av tillfälle och innehåll är ändå helt i min egen kontroll.

Spegel, spegel i hissen där, säg mig var alla gäster är... (en halv selfie dessutom!)

I mitt jobb har jag sedan ett år olika fotouppdrag. Det är långt ifrån någon dominerande del av min arbetstid men det handlar om allt från produktbilder till miljöbilder där produkterna i olika utsträckning förekommer. En klick människor i organisationen påverkar vad som ska fotas och ungefär när. Tydliga fotouppdrag där jag kan diskutera mig fram till lämpliga lösningar och sedan har mer eller mindre fria händer att åstadkomma något som förhoppningsvis funkar för ändamålet.

Om någon annan ber dig fota något har du fått ett uppdrag. Hur du ska lösa det är troligtvis upp till dig. Kanske kommer tekniken att vara det största orosmomentet. Kanske är det bildinnehållet, motiven, som ger dig huvudvärk och som beställaren kommer att ha anledning att klaga på i efterhand. Det finns nämligen en överhängande risk att uppdragsgivaren inte riktigt har klart för sig detaljerna bortanför "jag vill ha några foton på det här".

För varje gång jag fått ett uppdrag av någon annan att fotografera så försöker jag lära mig så mycket som möjligt. Det har hittills inte varit så ofta. En av mina första och spontana reaktioner är att jag för mig själv tänker "hur ska jag klara det här?" Allt för ofta har det handlat om att fotografera människor i uppställda och kontrollerade former. Jag känner mig inte rädd i ordets rätta bemärkelse men grymt osäker eftersom jag också vet hur oerhört känsligt det är när människor ser sig själva på bild. Några gånger har jag dock mötts av ytterst sköna personer som tar tillfället och sig själva på ett underbart distanserat sätt. Det gillar jag!

Några gånger har jag fått uppdrag där jag redan initialt känt att jag har fullt förtroende. Inte så illa eftersom jag dels får en kreativ frihet och känner mig säker på att den eller de bilder jag lämnar över kommer att tas emot positivt. En lyx även om det fortfarande är ett uppdrag och inte något jag helt och hållet själv valt att fota.

Pwned by Gravity (Nyköpingsband)

Prestationsångest följer i mina fotspår när det gäller uppdragsfotografering. Jag kan förvisso sätta upp höga krav på mig själv när jag fotograferar självpåtaget, t.ex. vid sportfotografering. I det sistnämnda fallet vet jag att jag har en hel del som tittar på bilderna och jag känner att jag har en viss nivå att leva upp till. Det är inte endast av ondo. När jag däremot får uppdraget att fota något känner jag, som säkert alla i den situationen, att det måste bli bra.

Tömd vinare och en krycka

Lördagskvällens uppdrag kom hastigt på och utan att jag egentligen hade någon förberedelsetid mer än att ladda en massa batterier och fylla en kameraryggsäck med onödigt mycket grejor. Relativt fria tyglar och med en förhoppning att tillställningen skulle dokumenteras så "bra som möjligt". Jag valde tidigt att tackla det hela genom att fota i befintligt ljus. En blixt på eller bredvid kameran räknade jag med skulle störa och kanske t.o.m. irritera,

Jag hann med de bilder jag ville och även de jag gissade mig till som borde uppskattas. Ljuset var bitvis bedrövligt dåligt och jag fick plocka fram de objektiv jag har med störst bländaröppning. Inte ens mitt 70-200 med bländare 2,8 gick att använda. ISO på 3200 på min 5D Mark II och ISO 6400 på 7D Mark II (där jag använde dels mitt 135 mm f/2.0 och mitt fisheye). Nu var inte mörkret i delar av lokalen det värsta...

Mest bekymmer i efterbehandlingen gav ljuset i de båda ändarna av lokalen. I ena änden var det någon klok inredare som fixat till en läcker blå färg med hjälp av ett antal lampor som lyste upp från golvet mot de vita pelarna. Det färgade ju av sig betänkligt på allt som var i närheten.

Ännu värre var det i kortänden där scenen fanns. Där var scenbelysningen underbart röd. De dansande såg lätt mässlingssmittade ut men de uppe på scenen var sjukligt rödrosa i ansiktena. Här hjälpte inte några av mina bristfälliga kunskaper i tekniska workaround-metoder.

Storbandet Rydskogen Joymakers stod för dansmusik som svängde tungt

När jag tittar på alla bilder efteråt, när de bildbehandlats klart, känner jag att jag i alla fall täckt upp det jag föresatt mig. Förhoppningsvis upplever den som bad mig ställa upp och dokumentera kvällen samma sak. Däremot får jag lite ont i knoppen av bruset i bilderna. Jag vet ju själv om de tekniska svårigheterna men för alla andra som tittar på bilderna kanske det ter sig som misslyckade bilder. Det är i alla fall vad jag oroar mig för.

Kanske är ändå alla glada ansikten och stämningen i bilderna det som är viktigast att få med på bild. Att de exempel du ser här i inlägget inte är så brusiga beror mest på att jag dels valt ut några tekniskt godtagbara bilder och att de inte innehåller de mingelbilder och matbordsbilder som togs där ljuset var som allra sämst.

Jag avslutar med den bild jag själv gillade allra mest bland lördagskvällens rutor. De två prominenta herrarna stod och samtalade med varandra och jag noterade den stora vepan i bakgrunden vars ansikte signalerade att hon överseende noterade deras närvaro. Jag fick flytta på mig och leta i sökaren efter den vinkel du slutligen kan se i bilden.

Så går mina tankar kring uppdragsfotografering. Kanske håller du med, kanske inte. Förhoppningsvis har du i alla fall haft ett visst nöje av att ta del av mina tankar och bilder.