söndag 31 juli 2016

Selfie x 6

Dagens andra inlägg, det är semestertider och tid att experimentera. Jag avser fotoexperiment, ingenting annat! Kanske finns det också tid över tack vare att idrotten (i min värld) inte kommit igång ordentligt efter sommaruppehållet.

Hur som helst är dagens andra fotouppgift löst. En selfie.

Lasse-selfie

Bilden är snarlik det jag gjorde i slutet av juli 2014. Du ser det blogginlägget HÄR>>>

6 stycken exponeringar med min Canon 5D Mark II, fjärrutlöst och inställd på helt manuella värden (för att få så lika exponering i alla inblandade exponeringar). Jag använde mitt 50 mm-objektiv. Kameran jag har i händerna på är min Canon 1D Mark IV samt 135 mm-gluggen. Den utrustningen gjorde inte någon som helst nytta denna gång mer än som rekvisita.

Nu ska jag nog ägna mig åt något annat än foto för en stund framöver denna sommarsöndag!

Inkapslade frön

Under lördagens promenad plockade jag på mig två olika frökapslar. Vid strutsfarmen nöp jag en kapsel från det mognande rapsfältet. Jag kan förvisso inte gå i ed på att det med 100% säkerhet är raps men det är vad jag utgår från i detta sammanhang.

Raps

Jag dissekerade frökapseln hemma på farstukvisten under söndagsförmiddagen. Tyvärr sprätte hälften av alla frön iväg trots att jag verkligen försökte vara försiktig. Jag borde dessutom ha hållit mig inomhus med denna syssla, ute blåser friska sydvästvindar för närvarande.


I mitten sitter ett tunt membran som håller de två raderna av frön på plats. Dessa frön ligger i sin respektive skida omlott. Skavfötters. Så fiffig naturen tycks vara.



De millimeterstora oljerika rapsfröna fick blåsa bort från trappan och lämna plats för nästa kapsel. Jag nöp nämligen även en skida från de utblommade lupiner som stod bredvid rapsfätet. Lupiner sprider sig framgångsrikt och lägger beslag på bl.a. dikesrenar.

Varje lupinfrö sitter fast i sin skida

Lipinfröna sitter även de fast på "varannan plats" vilket blir tydligt i bilden här ovan. Några små skrumpna ämnen ses också ute i bortre spetsen av frökapseln. Jag tror inte lupinfröna är riktigt så fullmogna som rapsen verkar vara.



Jag fotade handhållet med min 7D Mark II och macro-objektivet. Förmodligen borde jag använt stativ, det skulle varit vindstilla och troligtvis också lätt molnigt ute. Nu fick jag mycket hårda kontraster och vissa partier i bilderna är tyvärr lite utfrätta p.g.a. det starka solskenet.

Lupinfrön förankrade på sin plats

Det var lite kul att titta närmare på dessa frön. Under mer kontrollerade former hade det blivit bättre bilder. Jag skulle nog tagit bilder även på de oöppnade kapslarna. Det är lätt att vara efterklok... :-)

lördag 30 juli 2016

Sommardetaljer

Inte en enda nytagen bild på en hel vecka. Jag lät bilderna från fjällvistelsen gå före och valde att inte flänga runt med kameran under denna publiceringstid. Suget att fånga nya bilder växte och när jag slutligen tillät mig att hålla i en kamera igen valde jag de intima landskapsbilderna som motiv.

En gräsfjäril av någon sort

Min bildexkursion började med en 31 mm mellanring på 135 mm-objektivet och min Canon 1D Mark IV. Den kombinationen har jag aldrig testat förut och nu gick jag ett varv hemma på tomten med syfte att macro-fota de insekter som behagade sitta still en liten stund.

Kanske är det en blombock (hona)
En sorts fluga nere i gräsmattan på en av alla tusenskönor som växer där

Trädgårdens största insektsmagnet har i stort sett blommat färdigt för i år. Lavendeln har fortfarande några blå blommor och så länge de består är framförallt humlorna på plats för att samla nektar.

Lavendel utgör en oemotståndlig lockelse för nektarsamlande insekter
En lyckosam spindel har ett rejält skrovmål framför sig

Det är inte helt plättlätt att fota med mellanringar. Skärpeplanet är tunt och begränsat men jag tycker nog att den mellanring jag valde och 135 mm-objektivet gav lite strulmån, allrahelst då jag klev upp på bländare f/5 eller mindre.

För den sena eftermiddagens långpromenad valde jag en helt annan kombo av utrustning. Jag tyckte lite synd om min gamla 1D Mark III som blivit liggande sedan jag köpte dess efterföljare. Nu tänkte jag att jag bland annat skulle fota de mognande sädesfälten och skruvade på normalzoomen 24-70 mm. Det blir rejält tungt med stridsvagnshuset och den ruskigt stora gluggen. Min Black Rapid-sele avlastar i alla fall nacken så då blir det istället stötmärken på min högerhöft då det skumpar en aning då man promenerar.

Blominspiration fotad rakt uppifrån

Tanken med objektivvalet var alltså att ha möjligheten till vida landskapsvyer. Nu är närgränsen riktigt bra för den gamla normalzoomen så jag kunde fortsätta mitt detaljgranskande av den svenska sommaren i Stigtomtatrakten runt slutfasen av juli.

Normalzoomen gav möjlighet till både vidgade vyer...
...och mer närgångna detaljstudier av t.ex. insektslivet i slutet av juli

Det gamla kamerahuset är allt annat än högupplöst (vilket jag brukar skriva då och då). 3888x2592 pixlar ger inte jättestor strulmån om man som jag brukar publicera bilder som är 2048x1365 här på bloggen. Återigen påminns jag om vilka goa bildfiler det gamla kamerahuset ger då jag sitter med filerna i Lightrooms och Photoshops efterbehandling.

Skira blåklockar bland den utblommade klövern
Gröna nyanser då jag tittade rakt in i majsfältet (softad i efterbehandlingen)
Bakgrunden, jättetisteln och citronfjärilen utgör en riktig färgexplosion

Hur blev det då med de mognande sädesfälten? Jodå, bra. Jag valde att gå förbi Prästgården, Skillra, Mårtenstorp, skroten och strutsfarmen eftersom jag vet att det odlas korn på vissa av åkrarna längst den promenaden. Kornet är så vackert med sina långa spröt och allra helst tidigare under mognadsfasen bjuder det på läckra färger åt det varma hållet. Även vete stod på den fotografiska menyn denna gång.

Vetefält i svartvit tolkning
Kornfält med hästgården Stentorp i bakgrunden
Detaljstudie av kornet
Ännu en bild med Stentorp i bakgrunden men nu från ett annat håll

Det var en aning för varmt för att passa mig under en långpromenad. Solen sken även om det inte var från en klarblå himmel. Senare under kvällen skulle ett molntäcke rulla in och det stod sydväst om mig och stampade under den dryga timme jag var ute.

Renfana i vägrenen med kornfältet i bakgrunden

Det skadar inte att svettas lite, i alla fall inte om man är ute i sin ensamhet och traskar. Att kunna gå i tisha och kortbyxor hör sommaren till och det är härligt att slippa kliva runt i bylsiga ytterplagg för att inte förfrysa. Vintern har sin tjusning men det finns tid för den också. Så småningom.

Sjuprickig nyckelpiga på dikets hundkäx

När jag kom fram på grusvägen mellan skroten och strutsfarmen nådde jag ett rapsfält där grödan definitivt närmat sig mognadsfasen. Frökapslarna rasslade då de torra höljenas innehåll kom i rörelse. Spindlarna hade lyckats sätta upp sina fällor i kanten av fältet där rapsplantorna sträckte sig ut i det fria.

I kanten av rapsfältet hade nästan varje planta ett komplicerat nätbygge som fångat mat åt spindlarna

Jag knipsade av en frökapsel med tanke på att försöka fotografera det någon gång. Återstår att se om jag lyckas.

Ha en fortsatt förträfflig helg!

fredag 29 juli 2016

Upp och över trädgränsen

Fredagen den 22/7 blev vår sista heldag på vår fjällvecka. I paketlösningen jag köpt för vår vistelse på Fjällgården i Ramundberget ingick familjebiljett i liften upp till toppen av Ramundbergets skidbacke. En utgångspunkt för några av de vandringsleder som föreslogs. Även för de yngsta besökarna var liften aktuell eftersom "Mickelinas värld" hade sin egen rundtur med start uppe vid backens topp och ned i ett zickzack-mönster förbi både skulpturer och ett sevärt vattenfall.

Den lätta molnigheten skingrade sig under fredagsförmiddagen

Om torsdagens vandring i sätermiljö var fotografiskt inspirerande så fick jag en ännu större själslig kick av att komma upp i den vidsträckta kalfjällsmiljön. Naturskönt, javisst, men också avkopplande i en omgivning som på något sätt är och förblir densamma opåverkad av människans inblandning. Nåja, skoterleden, stigarna och de enstaka bodarna visade att vi människor satt ner våra fötter där sedan tidigare. I sämre väder är kalfjället en utsatt och prövande miljö och vintertid kan okunskap och orutin få förödande  konsekvenser.

Kalfjället på väg västerut från Ramundberget

Jag gjorde min vinterutbildning under min värnplikt i Ramundbergets omgivningar. Under två veckor slet vi med kronans Vita blixten under fötterna, pulkor på släp och obegripliga kartor i en helt kritvit miljö. Det är min enda merit när det gäller längdskidåkning i fjällmiljö och den är nu 31 år gammal. Vintern 1985 (februari eller mars kan det ha varit) har lämnat minnen som både är behagliga och obehagliga. Snöstorm och övernattning i snögrotta var prövningar som får mig att förstå att stor respekt ska visas för naturens krafter.

Sommarvandring mot Ösjöstugan

Vi hade denna sommardag en 6 km lång vandring till och från Ösjöstugan framför oss. Någon direkt utrustning för svårare terräng var vi inte utrustade med men vi klarade oss bra med en "vanlig" ryggsäck och gymnastikskor. Jag hade förvisso skogsmullekläder och vandrarkängor men övriga i familjen var klädda för en torr promenad på slätt underlag. Överlag var det torrt och fint och på de ställen där det var extra blött var spänger utlagda.

Fikapaus vid Ösjöstugan som blev den bortre punkten av vandringen

Många andra tog samma promenad som vi gjorde. Den unika naturupplevelsen stördes faktiskt inte av alla andra vandrare utan vi möttes eller gick ifatt varandra utan annat än ett käckt och vänligt "Hej!". Mest störd blev nog den ensamma ren som kom galopperande mot Ösjöstugan då vi satt där och fikade. Intet ont anande kom den runt husknuten och fick syn på oss 10 meter bort. Paralyserad tvärstannade renen och grubblade under någon sekund över vad nästa steg skulle bli. Därefter vände han på klövarna och lade av i högsta fart i riktningen den nyss kom ifrån. (Vi såg hur den rundade stugan på andra sidan och fortsatte i den planerade riktningen en bit från alla otäcka människor.) Som tur var hade jag satt mitt 100 mm-macroobjektiv på kameran och kunde åtminstone få en bild på den uppskrämda renen då den stod och funderade på vad det var för otäckt som fanns i hans synfält.

Satan i gatan, människor längst min färdväg

Möjligtvis var vi lite bekymrade över att vi skulle gå tillbaka samma väg som vi kom till Ösjöstugan. Våra farhågor om uttråkning kom på skam. Med ansiktet riktat åt motsatt håll fick vi onekligen nytt perspektiv på omgivningarna och såg saker med nya ögon.

Folktätt på kalfjället

Min kamerautrustning fick luftas så när som på att jag aldrig skruvade på telezoomet på denna runda. Vidvinkelzoomen användes fram till Ösjöstugan och därefter valde jag macro-objektivet som ju har brännvidden 100 mm. Den intressanta och lågväxande vegetationen kunde gott bli dokumenterad.

Blåbärsris i blomning (men straxt bredvid fanns ris med blåbärskart på sig)

När jag hemma vid datorn tittar på veckans bilder ser jag att en hel del av bilderna med vindvinkelzoomen kräver mycket efterbehandling. Utfrätt himmel och annat elände. Bilderna med macro-objektivet (oavsett om det riktats ner mot marken eller bort mot fjärran motiv i horisonten) har varit mer eller mindre bra från början. Jag funderar nu på om nästa objektiv på önskelistan ska vara ett något vassare vidvinkelobjektiv. Jag får nog suga på den karamellen ett tag, kanske ett Canon EF 16-35 mm f/4 med IS (bildstabilisering)?

Nästa fikapaus blev nära liften på toppen av Ramundberget. Det var SÅÅ vackert!

Vi hade åter kommit till toppen av liften och där valde vi att följa den 2 km långa vandringen ner mot Fjällgården via skyltningen för "Mickelinas värld". Längst vår väg låg Restaurang Tusen. Namnet ganska givet då den ligger på 1000 meters höjd över havet. En byggnad med minst sagt intressant arkitektur.

Vår vandringsled på väg ner till Fjällgården
Kåtan i bild är Restaurang Tusen

Det blev en intressant vandring ner i skidbacken. Inte alls i öppen terräng, som man skulle kunna tro i en röjd nedfart för skidor, utan snirklande fram i björkskog och med massor av saker att titta på. Mest intressant var ett vattenfall som naturen ordnat. Den bäck som rinner ner genom skidbacken har tidigare använts som kraftkälla för att alstra el. I en bod står fortfarande en generator kvar som kommer från ASEA. Fram till 1933 hade ASEA svastikan som symbol. Solens tecken. Av givna skäl tvingades man sluta använda denna symbol då mörkrets makter lade beslag på svastikan.

Generator i Ramundbergets backes mitt
Det mycket fina vattenfallet i Ramundberget

Solbrända sedan sjöfisket dagen innan föredrog vi skuggan som gavs i den tätare björkskogen på vägen ner längst skidbacken. Vid det här laget på eftermiddagen gassade solen rejält och åtminstone jag blev svettig trots promenad i rejäl nedförsbacke. Min dotter fick tillfälligt hålla kameran och då tyckte hon att hon skulle ta en bild på undertecknad. Jag visar den här i bloggen då jag onekligen visat bilder på övriga familjemedlemmar som var med på resan...

En lätt ansträngd herr Jansson efter en dags vandring på fjället

Vi närmade oss botten på backen och kunde då se var allt började klockan 10.00 tidigare under dagen. Liftstationen med hotellet Fjällgården straxt bakom. En trivsam anläggning som säkerligen har hög beläggning under alla årets månader med snö.

Fjällgården i Ramundberget

Ett bildgalleri med bilder från vår vandring till Ösjöstugan hittar du HÄR>>>

I och med detta lägger jag årets fjällvecka bakom mig. Många härliga minnen som gör att jag mer än gärna upplever denna miljö på nytt. Vem vet vad framtiden har i beredskap.

torsdag 28 juli 2016

Vandring i sätermiljö vid Djupdalsvallen

Från Bruksvallarna leder en väg upp mot Djupdalsvallen. Grusvägen är en så kallad betalväg vilket i alla fall jag inte är van vid. Kan minnas att jag betalat för att åka över Öresundsbron och det, tillsammans med någon Norge-resa, är där min erfarenhet stannar. Nu var 50 kronor i kortautomaten för att bommen skulle öppna sig en struntsumma, åtminstone om man ser till vad man fick när man passerat densamme. Att åka upp genom den lågväxta björkskogen, förbi myrar och fjällsjöar med fjälltoppar i horisonten var som att kliva rakt in i en tavla och i den blev vi kvar tills vi återvände "hem" till Ramundberget.

 
I denna fjällsjö (och i en närliggande) fiskade även vi under eftermiddagen
Resan på den smala grusvägen tog oss ungefär in en mil i fjällvärlden innan vi var framme vid Djupdalsvallen. Parkeringen var närapå full när vi kom fram och ännu fullare när vi efter någon timme var redo att åka därifrån. Anledningen till detta kan delvis förklaras med det ypperliga våffelkaféet men också att platsen var utgångspunkten för ett flertal vandringsleder.

Delar av familjen Jansson på sätertur med Mittåkläppen i bakgrunden

Enligt häftet med vandringstips var vattnet i bäcken som rann förbi Djupdalsvallen drickbart. Jag kan intyga att det gick utmärkt att dricka. Det var nog det godaste vatten jag smakat, kallt och befriat från smak av diverse tillsatta kemikalier. Vi fyllde vattenflaskorna!

Fjällvatten av renaste och klaraste sort

Vi ställde in siktet på en 5 km-runda som skulle ta oss in i Härjedalens sätermiljö. Fäbodvallarna låg relativt tätt och de fotografiska vyerna avlöste varandra. Ungefär som att gå på Gotland i ett raukfält, man vill liksom inte sluta fota det som finns framför kameran...

Många fäbodvallsbilder blev det vid Djupdalsvallen

Visst lockade den ungefär lika långa rundan som hade tagit oss till toppen av Mittåkläppen. Nu bestämde jag att sätervandringen var mer lagom för alla i sällskapet, jag kan ha tagit ett felbeslut. I det rejält varma vädret var det dock ganska skönt att inte behöva ta sig upp allt för många höjdmeter.

Markering för vår runda i sätermiljön

Det var inte bara vandrare som sökt sig upp till Djupdalsvallen. Åtskilliga cyklister, företrädesvis på mountainbike, fanns på plats. Mountainbike-lederna delades emellanåt av fotfolket. Cyklisterna som valde att cykla upp från Bruksvallarna hade redan från start fått rejält motstånd då det var rejäla stigningar att hantera.

Nordisk stormhatt växte både här och där
Nordisk stormhatt, vacker att se på men rackarns giftig

En sak jag lärde mig under veckan i fjällnära terräng var att alla växter tycktes blomma samtidigt. Kanske är det ännu tydligare om man kommer ännu längre norrut i Sverige. En kortare sommarperiod komprimerar livsutrymmet. Även under denna resa fick jag bilder på orkidéer (vilket jag i det närmaste missade när vi var på Stora Karlsö i början av juni eftersom de blommat ut där).

Orkidéerna blommar och frodas i fjällen under mitten av juli

Längst vår sätervandring blev vi då och då upplysta om fakta och information kring det vi såg. Tavlor med kortfattad text berättade om byggnadstyper men också om vittror och andra väsen. På den mest anmärkningsvärt vackra platsen (enligt min ödmjuka åsikt) fanns en tavla som förklarade hur inlandsisen lämnat efter sig den enorma åsen.

En av flera informationstavlor
Uppe på åsens rygg med bäcken nedanför våra fötter och Mittåkläppen i bakgrunden

Vi kom slutligen tillbaka till parkeringen vid Djupdalsvallen och efter att ännu en gång fyllt våra vattenflaskor med det iskalla och goda fjällvattnet så satte vi oss tillrätta för att äta de frasiga och goda våfflorna. Inte billigt men värt varje öre. Givetvis med hjortronsylt!

Djupdalsvallens våffelstuga

Vår dag fortsatte med fiske i de två fjällsjöarna Messmörtjärn och Fålåtjärn. Nej, vi lyckades inte lura någon öring eller röding men jag kan inte tänka mig en vackrare miljö att flugfiska i vilket bara det är värt otroligt mycket. Ungefär som att spela skitdålig golf men på en väldigt fin bana, typ.

Efter många timmar i sol åkte vi till Fjällgården i Ramundberget och lät våra röda anleten svalkas i hotellets pool innan vi satte oss till bords för ännu en trerättersmiddag. Den efterföljande kvällspromenaden ner till gångbron över Ljusnan hade som slutmål en geocachegömma. Det är en helt annan historia.

Anita, Alva och Lovisa på bron över Ljusnan

Inspirerad av den nästan otäckt vackra sätermiljön fyllde jag minneskortet i kameran rejält. Jag har gjort ett urval av bilder som du hittar i ett galleri HÄR>>>