söndag 30 oktober 2016

Rätt ska vara rätt

Det har gått lång tid sedan jag använde taggen "Åsby" i någon av mina blogginlägg. Utan att nysta upp den tråden på nytt kan jag konstatera att jag idag har anledning att lyfta fram gårdsnamnet i en text. Äntligen känns det OK att promenera den runda som jag och många andra gjort genom åren och detta tack vare en iordningställd passage. Borttagandet av vissa skyltar gör dessutom att ett mycket vackert stråk åter är tillgängligt. (Framförallt under sommarkvällarna vid solnedgång.)  Och en allé när hösten är kommen finns där för min och andras kameror. (Tyvärr har hösten kommit för långt i år men det kommer ju nya höstar.)

Förbudsskyltar m.m. är nu borta men det är istället stopp uppe vid gården
En liten men tydlig skylt talar om att markägaren (?) nu gjort en passage för oss fotgängare
En liten bro över bäcken tar oss vidare upp längst baksidorna av hästhagarna
Stigen tar oss fram mot baksidan av stallet och ladan vid Åsby
På andra sidan Åsby där vägen tidigare gick har nu staket satts upp

Genom att vika av till höger direkt efter vattenreningsverket har man kommit ut på ett öppet parti som i sin bortre del gett tillgång till en rygg på toppen mellan åkerlapparna där solnedgångarna är utomordentligt vackra. Det finns även en kohage där som jag en gång besökt en tidig vår då ännu inte korna släppts in. Idag gick jag bara en liten bit mot detta område, mest för att jag var glad att det åter var tillgängligt.

Bäcken som rinner ut i Hallbosjön kantas av vass
En klase av fläderbär sträckte sig mot mig
Nedanför Åsby har nu majsen skördats och det ligger endast små högar av rester kvar på marken

Jag avrundar med några höstbilder samt ett par bilder på några av hästarna jag såg i hagarna runt Åsby. Trevligt att åter stå och titta på de fina djuren.

De kvarvarande löven på alträden är tunna och slitna


En ponny som är en aning vinterlurvig i pälsen

Vildhallon i höstskrud

Till sist en svartvit bild på stigen med hästhagen bredvid sig där jag tycker att skuggorna av eftermiddagssolen gav ett intressant och återkommande mönster. Samtliga bilder i dagens inlägg är tagna med min Canon 5D Mark II och mitt 135 mm-objektiv.



Nu återgår vi till normal verksamhet och en regnig och kylslagen vecka där oktober övergår i november.

Ha det!

lördag 29 oktober 2016

I slutfasen av finhösten

Alltså, nu är det inte mycket kvar av finhösten. Bara centimetrar bort lurar fulhösten med sin eländiga tryne. Till många sörmlänningars glädje (varför jag nu ska ta alla deras åsikter i min mun...) så bjöd innevarande lördag på solsken. En lyx i en tid med låg himmel och nederbörd i överflöd.

De sista löven är på väg att blåsa bort
Trädens höstfärger ligger snart och förmultnar på marken
En asp bland alla andra har valt att hålla extra hårt på sina löv
Den bruna förgrunden är vad november har i beredskap åt oss (Salinge i bakgrunden)

Efter några timmars trädgårdsarbete tog jag min kamera och mitt 100-400 mm teleobjektiv på en promenad. Hade det inte blåst så förbaskat mycket så hade jag nog fortsatt i trädgården med lövräfsningen. Jag vägrar dock att räfsa löv i halv storm. Lönlöst.

Höstäpplen
Rönnbär finns det gott om i år

På vallen blommar fortfarande rödklövern. En och annan blomma stretar envist emot. Vi har haft någon enstaka frostmorgon hittills men någon riktig köldknäpp har vi än så länge sluppit. Det kommer snart snö (!) enligt väderprognoserna och då packar nog de sista växterna ihop och gräver ner sig för säsongen.

Baldersbrå som envist kämpar på
I trädgården vid Kavlinge blommar höstastrarna

Mitt telezoom kommer sällan till användning nu för tiden. Sedan jag köpte mitt 300 mm-tele har det tagit över i sportfotosammanhang. En fördel med 100-400 mm-objektivet är att det åtminstone är bärbart (till skillnad från det tämligen stora och tunga 300 mm-objektivet). Idag hade jag nytta av telegluggen vid ett par tillfällen.

På långt, långt håll fotade jag rådjuren som betade ute på höstsådden (Stigtomta IP i bakgrunden)

I början av min långpromenad stannade jag för att fota rönnbärsklasar mot den blå himlen. Tyckte det var ett fint höstmotiv. Inte förrän jag stannat och börjat fota såg jag att det satt en domherre och smaskade på rönnbären. Och den smaskade! Fågeln uppvisade ett alldeles förskräckligt dåligt bordsskick men det gjorde mig inget eftersom jag fick mina bilder.

Domherre som äter rönnbär





Nu lägger jag undan kamerautrustningen för idag och väntar ivrigt på nästa tillfälle som ges till lite hederligt och ytterst vanligt "vardagsfotograferande". Det sker på tok för sällan nu för tiden.

onsdag 26 oktober 2016

Brudpar framför kameran

Med det unga brudparets goda minne kommer här ett blogginlägg jag dröjt ett tag med att publicera. Som tidigare berättats hade jag det stora nöjet att fotografera min systerdotters bröllop den 7:e oktober. Mina vedermödor, utmaningar och trevande försök i denna obekanta genre har jag redogjort för och tänker inte skriva mer om. Är du van att betrakta bilder på brudpar ser du kanske att jag inte riktigt visste vad jag pysslade med.



Nu ska jag inte gå med håven. Jag vet ju när en bild innehåller de komponenter jag vill ha med. Komposition, balans, färger m.m. har jag väl skaffat mig ett hum om under åren. Likaså ser jag väl någorlunda om en bild är rätt exponerad och har skärpan där den ska vara. Med tiden har jag också skaffat mig tillräckligt bra fotogrejor för att få lite kontroll på den ack så viktiga oskärpan.


Långt innan bröllopet hade jag sett ut en tänkbar plats att fotografera bröllopsbilderna. Jag hade nästan utgått från att det skulle regna av någon anledning. Nu var vädret så väldigt mycket bättre än i mina uppmålade skräckscenarier så jag omlokaliserade fotograferingen med brudparet till omgivningarna runt Nyköpingshus. Det gamla medeltida slottet bjuder på finfina miljöer och utgjorde bakgrund i de flesta av bröllopsfotografierna.


Vi tog oss fram från åkanten bakom Tovastugan till utsidan av slottet, till borggården, till vallarna utanför slottet och ytterligare platser innan det var dags att förflytta oss till lokalen där både vigselakten och festen skulle äga rum.


På samma fläck vid slottet kunde jag få flera olika typer av bilder bara genom att välja olika fotograferingsavstånd och objektiv. Dessutom kunde vi vända oss åt olika håll och få schyssta bakgrunder utan större åthävor.


Nu har jag sedan ett par veckor tillbaka levererat bilderna på ett USB-minne till brudparet. Och jag känner att jag kan visa några av alla de bilder som tagits. Jag vet dessutom att det är OK från deras sida att jag gör en publicering.


Med den nya erfarenheten av bröllopsfotografering kan jag efter några veckors grubblande vara kritisk mot mig själv. (Vid mitt eget bröllop, som för övrigt skedde i hemlighet i Nyköpings Rådhus straxt efter den senaste istiden, var det frågan om bröllopsbilder i studio där Janne Höglund stod för plåtandet. Tack Janne!)


Min egenkritik handlar om hur jag hade kunnat regisserat brudparet mer. Vi hade kunnat få mer än bara miljövariation på bilderna genom att jag fått dem att agera på olika sätt framför kameran. Det är lätt att vara efterklok.


När man fotar hundratals bilder på samma människor blir det oundvikligen så att vissa av bilderna blir roligare än de andra. Jag har t.ex. en bildserie när brudens strumpeband trillar till marken mitt under uppställningen för en bild. Den visar jag inte. Jag tror däremot att det är OK att jag visar ovanstående bild samt den avslutande bilden där de bjuder på sig själva framför kameran.


Den sista av dagens bilder är tagen i den fotohörna som ställdes i ordning i festlokalen. Givetvis skulle inte bara gästerna utan även brudparet få vara med på några sådana bilder.

Jag hade rent ut sagt skitroligt denna dag.

söndag 23 oktober 2016

Att se det vackra i höstrusket

Denna helg var det tänkt att jag och döttrarna skulle åka till Nävsjön och fiska. Det är visserligen sent på säsongen, men med lite tur hade det kunnat bli en trivsam dag vid sjön med en brasa sprakande på strandkanten. När väderprognoserna hotade med regngaranti gällde det att ställa om siktet och vi gick på bio istället. Någon måtta får det vara när det kommer till fiskeivern. Det får bli en annan gång, troligtvis nästa år med tanke på att det knappast blir varmare de närmaste månaderna. (Förutom till jul förstås då det inte skulle förvåna mig om det är 10 plusgrader.)

Grårusket kan med svartvit konvertering bli extra trist och dystert

Jag skrev i gårdagens blogginlägg att jag under lördagen passade på att gå ett varv runt ridhuset och stallet vid Ålspånga Säteri där yngsta dottern hade sin ridlektion. Dagens blogginlägg är ett resultat av mitt virrande med kameran i högsta hugg. Siktet var inställt på att fånga höstens färger som tydligt satte sin prägel på landskapet.

Ålspångas stall i bakgrunden



Det kan inte vara långt kvar av den färglada delen av hösten. Stubbåkrarna börjar plöjas och fulnovember står för dörren. Då får i alla fall jag bita ihop, det är ju så erbarmligt eländigt när löven flyktat och vintern nalkas.

Där någonstans gömmer sig en gräsmatta under alla fina höstlöv

Det är ändå något speciellt med hösten. Luften är syrerik och frisk, det finns ett lugn i naturen som är behaglig. Insektsfritt är det ju också. Våra övervintrande fåglar ger sig till känna. Om bara solen behagar visa sig emellanåt kan jag acceptera även höstens senare halva.



Snart dags att rensa hängrännorna


Med undantag av ett par bilder är alla dessa fotograferade med ett 50 mm-objektiv. Varken snävt eller vidvinkligt men med rätt avstånd till det som avbildas kan det fungera både för mer intima landskapsbilder och de större vyerna.





En bild som togs med mitt 135 mm-objektiv är nedanstående bild. Jag kände att jag ville ha en bild på aspträdets topp eftersom det skiftade i färger från gulaste gult till djupaste orange. Utanför kontorsfönstret på jobbet har jag kunnat titta på en illröd asp men från en dag till den andra i mitten av denna vecka så var trädet plötsligt helt kalt. Det går fort ibland.

Asparna kan bjuda på dramatiska höstfärger

De avslutande bilderna är tagna rakt ner i marken. Jodå, varför lyfta på blicken när man kan avgränsa sig från allt runtomkring och bara glo rakt ner där man sätter fötterna? Det var inte bara de fallna och färggranna löven som lockade utan det faktum att regndropparna bildat så fina pärlor på de höstlika ytorna.







Jag tackar för att jag fått ta dig med på en höstvandring i regnet. Förmodligen har du klarat dig bra och kan sitta både varm och torr och titta på bilderna. Jag blev nog både en aning frusen och blöt men får väl trösta mig med att man gör allt för konsten. Eller?