söndag 28 februari 2016

En runda hemma i Stigtomta

Söndagens väder var en fortsättning på de senaste dagarnas högtryck. Solsken men något kallare i luften än under lördagen. Kanske bidrog blåsten till att det blev lite kallt om fingrarna. Jag hade verkligen inget på schemat dagen före skottdagen utan passade på att ta med kameran och 50 mm-objektivet på en promenad som innebar en omväg till Ica-affären, bara för att.

Den arma fågelholken är inte mycket till bostad
Hasselns hängen i februarisolskenet

Jag fotade några av Stigtomtas äldre byggnader. Vi har en den av byn som kallas "gamla Stigtomta" och där huvuddelen av husen kommer från början av 1900-talet. Inte förrän under senare delen av 60-talet byggdes Tängsta-området och då exploderade antalet boende i Stigtomta.





Vid affären stod jag och tittade en stund på anslagstavlan som är ett lapptäcke med allehanda budskap. Skyltningen sker enligt lager-på-lager-principen skulle jag tro. En juldekoration (!?) hänger kvar vilket kändes charmigt.



Från affären förlängde jag min promenad genom att passera Stigtomta IF:s 7-mannaplan, även kallad Tängsta-planen. Där ligger snön kvar och täcker fortfarande gräsytan till 100%. Än känns det avlägset till säsongspremiärer och träningar utomhus.

Snö på Tängstaplanen

På min väg genom bostadsområdet som heter Tängsta konstaterade jag vi Stigtomtabor gärna bokstaverar våra husnummer på gatorna. Eller hur man nu ska tolka följande två bilder.




När jag kom hem släpade jag upp grillen till skogsbacken bakom huset och började grilla. Inte kaniner...


...utan grillkorv. Till det dracks det Festis i sugrör, det ska liksom vara så när man har friluftsdag eller picknick.

Korvgrillning vid lekstugan

Ett plötsligt infall tog mig under eftermiddagen till Rosvalla där jag gjorde en matchbevakning av IFK Nyköpings handbollsherrar som mötte Borlänge HK. Seger med 30-20 och nu ska jag roa mig med bildurval och bildbehandling efter den matchen.

Lukas Carman hoppar högt

Klart slut!

lördag 27 februari 2016

Tacksamhet

Jag är tacksam. En dag som denna när solen skiner, fåglarna sjunger och jag kan ta en promenad finns inget än tacksamhet i sinnet. Jag är glad över att ha möjligheten. Visst gör det ont som sjutton efter att på förmiddagen ensam lett ett tvåtimmars fotbollspass med flicklaget och därefter ha tagit en långpromenad. I det stora hela är det ändå värt det. Alla gånger. Höfter och knän kan smärta, jag är lik förbaskat tacksam.

Lärkträdets kottar bildar ett naturligt draperi
Dagsmeja ger isiga och slaskiga grusvägar

Jag tog dagens promenad i kalasvädret utan någon som helst fotoambition. Förvisso var kameran och 100-400 mm-objektivet med men det viktigaste var rörelsen och den friska luften. Vantar och mössa fick ligga kvar hemma och jackan var uppknäppt. I skuggpartierna längst promenadvägen var det fruset och nätterna fortsätter att vara kalla. Precis som det ska vara under vårvintern!

Stigtomta kyrka fotad från en vinkel jag inte testat förut
Även prästgården blev fotad från en annorlunda vinkel
Och slutligen blev även Skillras ladugård avbildad över det snötäckta gärdet

Vinterfåglarna lever verkligen upp nu när ljuset kommit och när värmen ger dem andrum. När det är -15 grader går all vaken tid åt att leta mat för att överleva men nu kan de njuta en stund och påminna omgivningen om att de finns. Kvitterfrekvensen har ökat, talgoxarna och blåmesarna låter allra mest av dem alla. Och några spillkråkor.

En fink vid Mårtenstorp

Nu när dagarna blir längre och längre är inte kontorstiderna 08-17.00 så förskräckliga längre. Solen är uppe när jag åker till jobbet och precis på väg ner när jag åker hem. Att många av veckans kvällar är upptagna är lättare att ta när ljuset ger energipåfyllning.

En av alla de där mystiska buskarna sträcker ut sina tentakler
Kanadensiskt gullris i Mårtenstorps björkdunge

Jag ska samla ihop mina tankar och minnas tillbaka till onsdagskvällen då jag fotade säsongens sista ishockeymatch. Förhoppningsvis minns jag tillräckligt mycket för att blogga om den. Bilderna blev klara sent under fredagskvällen och det är inte helt optimalt att dröja så länge med matchbevakningsuppföljningen. Nu är det som det är, fotbollstränarsysslan tar väldigt mycket av min tid just nu.

Gripen HC på väg ut i båset till säsongens sista period (bild tagen med fisheye)

Under min promenad ägnade jag lite tankeverksamhet åt att planera vilken kamerautrustning som ska följa med på den nära förestående 4-dagars-trippen till Säfsen och den kommande 4-dagars-resan till Gotland och Stora Karlsö. Kul att planera vad som ska tas med. I Säfsen ska hela familjen försöka åka utför i skidbackarna så då är väl inte kamera något optimalt att ha i packningen med tanke på att jag lär trilla mer än jag står upp. Tyvärr är inte heller landskapet täckt av snö så det blir nog ingen direkt "fotoutflykt".

Godståg på TGOJ-banan

Om några månader (i början av juni) åker vi över till Klintehamn på Gotland och en av dagarna har jag bokat in oss på färjan till Stora Karlsö. Vid detta tillfälle är det desto mer intressant med fotograferandet även om vädret kan vara hur bra eller uselt som helst. Denna kortresa till Östersjöns pärla Gotland ser jag fram emot alldeles väldigt.

Mer långväga resenärer kan anas i planet uppe i skyn som startat från Arlanda

Jag gillar att ha en resa i sikte. Något att längta till och att känna tacksamhet över. Tacksam för att kunna komma iväg i sällskap med familjen. Tacksam över att ha råd (även om det inte är någon Västindienkryssning).

En något luggsliten och gles enkvist i motljus och mot skogens skuggiga ridå

Nu tackar jag för idag och grottar ner mig i sportanalysen under några timmar!

torsdag 25 februari 2016

Tillfällig kyla är ingen showstopper

Äsch, den återkomna kylan är inget att ta någon större notis om. Det är rejält kallt på nätterna och de där förbaskade vindrutorna på bilen ska skrapas på morgonen innan man tillåts åka till jobbet. Det gör inget. Belöningen kommer när solen skiner. Den värmer, dagsmejan fräter på det tunna snötäcke vi har i Nyköpingstrakten. Grusvägarnas beläggning tittar fram under snö och isfläckar. Exakt så här vill jag att övergången ska vara när vintern långsamt får ge vika för våren.



Det är inte vår ännu men det behöver det inte heller vara. Insikten att den finns runt hörnet räcker väldigt långt för mig. Det allra mest positiva är att ljuset med stor hast är på väg tillbaka. Man blir medveten om det när man fotograferar. Kamerainställningar som gällt under hösten och de mörkare vintermånaderna är plötsligt passé. Nu är ISO-värdena plötsligt låga igen och om man vill fota med full bländaröppning får man tänka sig för. Finns snö runt motivet kanske det till och med är ljusare än vad kameran kan hantera.



Jag offrade mitt anseende för bilderna på de smältande snökristallerna. Ivrig att få bra bilder på snön som smälte bommade jag den lilla detaljen att jag lutade mig mot en stenen (där snön låg) vars sida var täckt av smältvatten. När jag kom tillbaka till kontoret under lunchen var mina byxlår genomsura. Jorå, så att.





Det kommer givetvis både skitväder och kanske snö innan våren är här. Ännu har inte vintergäcken vid Stora Berga ute på Skavsta tittat upp. Jag är dock övertygad om att mycket av vår nordiska flora är styrd av ljus mer än av temperatur. Det dröjer inte innan de första blommorna slår ut och slussar oss mot de varma månader som vi både längtar efter och håller så högt.



Ha det förträffligt!

måndag 22 februari 2016

Testpromenad med Canon G7 X

Jag hade tänkt hålla mig ifrån användande av kompaktkameran som hustrun fick av mig och barnen i födelsedagspresent. Förutom i samband med överlämnandet och under 50-årskalaset i början av januari har det löftet till mig själv hållit. Tills söndagen den 21/2. Inte något bra tecken på karaktärsfasthet. (Framförallt tänker jag på att det inte ska framstå som att jag köpte en ny kompaktkamera till hustrun när det egentligen var jag själv som ville ha den.) Till sist vann nyfikenheten över min principfasthet. Hur skulle den prestera utomhus i bra ljus och i sammanhang där jag normalt tar bilder med någon av mina tunga systemkameror?

Lever jag med en teknisk fotolögn?

Minst 90% av bilderna jag visat här i bloggen sedan februari 2013 är snapshots som jag tagit med en systemkamera samt fast optik. Till denna typ av fotografering skulle jag med lätthet kunna använda en smidig kompaktkamera som utan problem slinker ner i byxfickan. Söndagens test visade tydligt att jag släpar på en massa tung och dyr utrustning helt i onödan.

Skillra
På väg upp mot Prästgården med Skillra till höger

Jag testade att fota de motiv jag oftast fastnar för när jag traskar runt Skillra, Mårtenstorp och strutsfarmen. Canons lilla G7 X ställdes in efter 10 minuters pillande (varför läsa i manualen när man tror att man kan lösa problem intuitivt...) och jag körde i RAW samt med bländarförval. Bilderna har jag sedan bearbetat som alla mina andra bilder, med andra ord grundframkallning i Lightroom och slutfinish i Photoshop. Inga märkvärdiga saker utan små och enkla handgrepp.

Närbildstest med vidvinkligaste läget, kameran endast några centimeter från objektet
Jag backade lite och zoomade in max med kameran

Den lilla Canon-kameran har en zoom-objektiv som motsvarar brännvidden 24-100 mm på en "vanlig" småbildskamera (typ som min Canon 5D Mark II). En styrka med optiken på den lilla kameran är dess stora maximala bländaröppning, f/1.8 till f/2.8 beroende på brännvidd. Jag gillar egentligen inte att den maximala bländaröppningen varierar med brännvidden men i detta fall är maxöppningen så pass bra oavsett brännvidd att det inte gör särskilt mycket.

Test av oskärpan som kameran skapar

Objektivet uppvisar en del spår av kromatisk aberration som jag t.ex. ser när jag pixelpeepar närbilderna på de torra eklöven. I det vidvinkligaste läget blir det en del distortion. Annars har jag inte något att anmärka på när det gäller själva objektivet.

Björkdungen vid Mårtenstorp fotad i vidvinkligaste läget vilket ger lutande träd i ytterkanterna

Att kameran är liten och smidig har jag redan nämnt. Det är både bra och dåligt. Jag ogillar verkligen att fota utan att hålla kameran stadigt intill ansiktet då även armarna får stöd av kroppen. Denna lilla kamera saknar sökare vilket göra att man enbart är hänvisad till kamerans skärm. Inget ont om displayen men det är inte min kopp med te. Det roliga med skärmen är i alla fall att den är vikbar och då kan man till exempel ta fantastiska selfies... ;-)

Selfie. Fantastiskt...

Att ställa skärpan på rätt ställe görs genom att peka på skärmen där man vill ha fokuspunkten. Går ju bra om man är barhänt eller har sådana där specialhandskar för pekskärmar. Det hade inte jag på min promenad.

Mårtenstorps björkdunge i svartvitt utförande samt med hög kontrast

Att klanka på Canons sensorer är ju trendigt. Och ganska berättigat. Jag tycker att den lilla entumssensorn i G7 X trots allt lyckades lösa ganska stora dynamiska variationer i bilderna jag tog. Sedan bidrog det naturligtvis att jag fotade i RAW-formatet som ju gör att man bättre kan lyfta skuggor och dämpa överexponerad himmel inom vissa rimliga gränser.

Stigtomta kyrka på långt håll
Kyrkan sedd på närmare håll från vägen mellan Skillra och Prästgården

En sak man inte kommer ifrån när 20 megapixelbilderna ur kameran betraktas i 100% är det finkorniga bruset. Jag fotade på ISO 125 så det handlar inte om brus relaterat till hög-ISO. Jag ser samma sak i t.ex. min 50D eller 7D Mark II. Jag skrev om det häromdagen. Allra snyggast bildfiler får jag från min gamla och lågupplösta 1D Mark III. Kombinationen av mindre sensorer och högre upplösning tilltalar inte mig, jag tycker bilderna blir "lite vassa" eller hur jag ska uttrycka mig.

Hästgården Stentorp

Hur som helst så blir jag imponerad av hur kompetent den lilla kameran är. Det skulle jag säkert bli av många andra i den prisklassen och storleken. Tekniska finesser jag endast kan drömma om som systemkameraägare (där förvisso inte de nyaste versionerna finns i min ägo).

Kanadensiskt gullris i närstudie

Jag har använt kameran inomhus i ljus som knappt var starkare än från stearinljus. Funkade toppen även om det var brusigt och lite färgskevt i hudtonerna (jag fotade i jpg). Filmfunktionen är säkert ytterst duglig den också. Man får ju för sjutton tänka på att det varken är en fullfjädrad stillbildskamera eller videokamera för proffs!

En aning slaskigt på grusvägen utanför Stigtomtas bilskrot

Jag uppskattade kamerans storlek och smidighet. Hur smutt är det inte att ha plats för kameran i byxfickan? Dock har jag svårt att klara mig utan sökare och är man gubbe som undertecknad och därmed i behov av läsglasögon är inte en display, hur högupplöst och kontrastrik den än är, ett toppenalternativ.

Skillra till vänster och Prästgården till höger
Bakom det stora trädet står Tiondeboden

Nu längtar jag ännu mer efter en spegellös fullformatare från Canon. Det innebär inte en lika lättburen och smidig kamera som G7 X men kommer ändå att vara ett kamerahus som är betydligt mer promenadvänlig/snapshotbejakande än en spegelreflexkamera.

En vy som fotats många gånger tidigare

Nu kan jag med varm hand lämna tillbaka kompaktkameran till dess rättmätiga ägare. Kanske kan jag få henne att gå vidare från autoläget för att få ut mer av kameran. Men om hon inte gör det vet jag att kameran ändå levererar bilder som är avsevärt mycket bättre än de man tar med en mobiltelefonkamera.

Slut för idag, tack för idag!

söndag 21 februari 2016

I absolut värsta tänkbara väder

Jag fick vad jag tålde. Och lite till. Dumt nog hade jag väntat in det förväntade snöfallet under lördagen innan jag gav mig av till Oxelösund. Jag var förvarnad om att det skulle blåsa upp till 16-17 m/s i byarna. Och det gjorde det.

Kusten utanför Oxelösund

Naturen kastade verkligen allt den hade i mitt ansikte när jag var ute på Femörehuvud. För att understryka detta kom blåsten och blötsnön rakt söderifrån och då är det öppet hav utan broms när man står och betraktar fyrvaktarstugan och den klassiska fyren uppe på bergknallen.

Kärvt. Mycket kärvt.

Innan jag gick ut mot Femörehuvud från den stora parkeringen så gick jag tillbaka några hundratal meter på den väg jag nyligen åkt bil på. En vik med rester av istäcket lockade till ett försök att fotografera. Det var även på denna korta promenad jag såg den fantastiska handmålade skylten "TONTPARKERING" som väcker fler frågor än vad skaparen nog hade tänkt sig.

Is och sörja i viken vid Femöre

Det skulle visa sig att blötsnön var mycket värre att hantera än jag trott. Så länge jag höll mig inne i skogen på stigen var det lugnt, där föll snön mer uppifrån än från sidan.

Kanonrör vid Femörefortet

Framme vid Femörehuvud var det värre. Massor av snö hamnade på objektivens frontlinser. Jag vände ryggen eller sidan till vinden och efter en dryg halvtimme var jag helt genomsur, vätan hittade in genom jacka, byxor och långkaslonger. Handskarna åkte av och på konstant eftersom jag behövde pilla dit objektivlocken när jag tagit en bild.

I skydd bakom denna bod hittade jag lä för objektivbyten
Ett försök att fota snöflingorna som for förbi

Okej, jag var faktiskt ute på kustklipporna helt frivilligt. Jag var inte heller ensam därute. Några fler flanörer stötte jag ihop med och inne i fyrvaktarstugan lyste lamporna vilket vittnade om att några själar satt därinne och kurade samt tittade ut på ovädret.

Med handen som skydd för att kunna titta ut över havet

Jag lade en del energi på att försöka fota vågornas möte med de kala klipporna. Det var rejäl fart och höjd på vågorna men det var inte optimalt att försöka fota detta snett uppifrån. Samtidigt var jag inte ett dugg sugen på att klättra ner till den nedre platån eftersom det garanterat gett mig och kamerorna en dusch av mindre angenämt saltvatten.








Jag fotade med min 5D Mark II och min 7D Mark II. På dessa hade jag antingen objektivet 17-40 mm, 135 mm eller 100-400 mm. Inte helt vädertätad utrustning men tillräckligt robust för att ta en dust med naturens element. Att jag fick lägga allt på tork när jag kom hem är en annan sak. Av med alla lock på både objektiv och kameror och även ryggsäcken fick torka över natten.

Den frekvent porträtterade fyren på Femörehuvud
Fyrvaktarbostaden på Femörehuvud

Till sist stod jag inte ut längre. Att stå genomblöt i hård blåst får förr eller senare den effekten att man blir frusen. Jag frös. Och jag lyckades inte heller torka av frontglasen på objektiven i samma takt som de blev blöta vilket syns på de två avslutande bilderna. Effekten blev i och för sig ganska bra med någorlunda skärpa i mitten men suddigt i kanterna.

En dåligt avtorkad frontlins gav skumma effekter i bilderna
Och sedan stod jag inte ut längre...

Blöt och frusen hoppade jag in i bilen och åkte motorvägen hemåt. Blötsnön bjussade på uselt väglag och det var sannerligen skönt att komma hem till stugvärmen och krypa djupt ner i TV-soffan.

Hasta la vista!