onsdag 20 september 2017

Till fots mot sevärdheter norr om Visby

Måndagen handlade huvudsakligen om att vara på resande fot. Från hemmet i Stigtomta till Nynäshamn med bilen. Därefter ombord på en färja som tog mig och bilen till Visby hamn på Gotland. När jag checkat in på Strand Hotell (innanför ringmuren) var jag redo för några timmars upptäcksfärd.

Fontän innanför Lilla Strandporten

Jag svepte förbi småbåtshamnen (för att titta på de militära båtar som lagt till) innan jag styrde mina steg upp genom Visby och upp till Österport. En av mina absoluta favoritområden är Östergravar och Nordergravar. Från utsidan av ringmuren blir man vördnadsfull inför det enorma medeltida byggnadsverket. Så är det bara.

De olika hamnområdena rymmer olika storlek på båtar
Det blåste rejält i måndags

Oxel med ringmuren i bakgrunden

Jag konstaterade inför denna resa att jag missat en kyrkoruin vid tidigare Visby-besök. S:t Görans kyrkoruin står precis utanför ringmuren bakom Visbys lasarett. Dit hade jag inte gått trots många möjligheter.

S:t Görans kyrkoruin

I mitt irrande och virrande efter nästa sevärdhet stötta jag på lämningarna efter ett äldre kalkbruk. Wisbybergs Kalkbruk togs i bruk 1856. Jag blev tyvärr inte klokare av att läsa kalkbrukets informationsskylt i min jakt på galgberget som jag så hett eftertraktade. Om man nu kan längta till galgen...

Resterna av Wisbybergs Kalkbruk

När jag travat runt i terränglådan en stund hittade jag äntligen det jag sökte. En stor stenring med tre enorma stenpelare är vad som finns kvar av galgen som använts för avrättningar i Visby. Balkar låg mellan dessa stenpelare och sedan behöver jag nog inte beskriva hur resten fungerade...

Galgberget norr om Visby

Jag hade ambitionen att komma ner till strandlinjen norr om Visby från Galgberget. Det gick sisådär. I min jakt på lämplig passage ner för klinten kom jag förbi det jag tror är den gamla speedwaybanan.

Jag tror detta är den tidigare speedwaybanan norr om Visby

I ett träd på väg mot havet hängde något som jag med stor säkerhet vet inte är av naturen kommen. Lite avsides och ganska annorlunda hängde det drösvis med nappar. Tydligen är detta en passage för barn i tämligen späd ålder, någon annan slutsats kan jag inte dra.

Nappar som offrats till skogen norr om Visby

Mängden stigar och alternativa promenadstråk gjorde det inte lättare för mig att hitta lämpligaste väg väster- och söderut. Jag hörde det upprörda havet rulla in mot strandlinjen, men det hjälpte inte mycket för att komma fram.

När jag trodde att jag skulle komma fram blev jag hindrad av en utbyggnad av Norra kyrkogården
Hasselsnårens trädkronor var i alla fall vackra att gå under

Till slut nådde jag vattnet. Hur svårt kan det vara? På en ö!? Nåväl, solen var i färd med att gå ner och vinden rev fortfarande upp vågor på Östersjön. Nu blev i alla fall min returväg till hotellet både mer lättgången och även lätthittad.


Dramatisk kvällshimmel över Östersjön utanför Visby

Det var kul att upptäcka nya saker runt Visby. Än finns massor av nytt att se och så länge jag är nyfiken kommer jag att kunna fylla på upplevelsebanken vid besök i denna härliga del av världen. Jag har satt samman ett mindre bildgalleri från mina äventyr under måndagseftermiddagen och dessa bilder hittar du HÄR >>>

Jag kommer i nästa blogginlägg att berätta om några intressanta utflyktsmål i någorlunda närhet av Visbys på norr- respektive södersidan.

måndag 18 september 2017

Jag intar ön ännu en gång

Som ett led i min transformering från ett jobb till ett annat genomför jag i skrivande stund en tvättäkta ego-resa. En slags retreat, på inrådan från en tidigare kollega. En klok och erfaren person vars ord är värda att ta tillvara. En avstämning med övriga familjemedlemmar i mitten av förra veckan och jag fick tummen upp. Resa bokades. Om hösten hade kommit längre skulle jag ha styrt bilen till Österlen, nu blev det istället en favorit i repris; Gotland!

Destination Gotlands stora färja hade denna gång 654 passagerare. Långt ifrån fullsatt.
Selfie med fisheye på kameran

Att jag valde Gotland kan förklaras med att fr.o.m. den 18/9 påbörjades höstpaketresorna som gav hyfsat pris på färjeresan, två hotellnätter och bra pris för att ta med bilen på färjan. Inte i närheten så dyrt som under högsäsong. Jag valde att lägga till ytterligare en hotellnatt och bokade in mig på favoritstället Strand Hotell. Stället där jag bokade in familjen för två år sedan då jag firade min 50-årsdag.

Inne i Nynäshamns hamnområde var det bedrägligt lugnt på Östersjöns vattenspegel
Färjans skorsten
Lastbilsdäck i aktern på färjan

Eftersom jag också ska till Gotland i början av oktober kan man tycka att jag är knäpp. Må så vara. Detta resmål har krupit under skinnet på mig, jag kan inte värja mig. Andra åker till fjällen, Öland, storstäder, utomlands m.m. men jag blir salig och lyrisk av denna sagolika ö och de historiska vingslag som hörs på Visbys gator.

Vid relingen ur ett fisheye-perspektiv

Jag ägnade överresan åt lite teknik-intrimning med min bärbara dator och min Canon 7D Mark II som fått ett WiFi-kort installerat. På ett någorlunda enkelt sätt kan jag nu flytta bilder trådlöst från min kamera till datorn eller mobiltelefonen. Som du ser i detta inlägg fotade jag några bilder med fisheye-objektivet på kameran. Blir lite cool bilder, typ. När jag var färdig med teknik-pillandet satte jag mig och kollade på en nedladdad Viaplay-film i mobilen. Plötsligt var jag framme i Visby hamn.

Färjans trapphus

Efter incheckning på hotellet tog jag en rejäl långpromenad norr om Visby. De bilderna kommer i nästa blogginlägg. Hur det blir resterande dagar är lite flytande. Jag ska ju först och främst rensa huvudet och landa efter 32 år hos min förra arbetsgivare. Om två veckor ska jag vara redo för nästa insats på arbetsmarknaden. Så är det tänkt och det är en lyx att unna mig det jag gör. Jag förstår det men tänker inte be om ursäkt för det. :-)

På återhörande!

fredag 15 september 2017

Känslosvallningar

Det har varit två känslosamma veckor. Jobbsökande har varvats med en mängd avsked. Att ta farväl av än den ene, än den andre av arbetskamraterna som jag jobbat med i över 20 år tar på krafterna. Jag erkänner att jag påverkats och har inte alls varit i fullständig balans och harmoni.




De på arbetsplatsen som delar ödet med mig har en efter en droppat av. Slutat med några dagars semester eller liknande. Den 15/9 har varit den allra sista dagen med arbetsplikt. Vi har de senaste månaderna, tillsammans, blivit specialister på MMA i väntan på att Dagen skulle infinna sig. MMA? Ja, Mixed martial arts, vi har på alla tänkbara sätt symboliskt kämpat och fajtats för att ta oss igenom den avslutande tiden på företaget.

Rallarros på dekis
Flugsvamparna breder ut sina hattar
Över Stigtomta samlas tranorna för resan söderut

Avtackningarna har avlöst varandra. Aldrig förr har vi ätit tårta i så stora mängder, tagit oss genom gemensamma luncher på någon av Nyköpings restauranger och strött uppriktiga och ärligt menade hedersbetygelser omkring oss. På många sätt positiva händelser med mycket hjärtlighet. Ändå finns en sorgsenhet gömd bakom varje avsked.

Poserande ko framför Stigtomta kyrka
Bordsmargarins-ko
Kossor framför Prästgården utanför Stigtomta

Jag har hållit ut till sista dagen. Inför fredagen den 15:e september var sömnen usel. Anspänningen påtaglig trots att alla formella avtackningar redan klarats av. Som veteran på företaget med mina 32 tjänsteår har det nästan känts som det handlat om en pensionsavgång. Jag är 52 år... Bland de kollegor som påverkas av denna ofrivilliga avslutning av tjänsterna på företaget var inte många på plats denna ödesmättade fredag. Vi hade alla redan skrivit våra avskedsmail, talat med kvarvarande koncernkollegor, lämnat in våra larmkort och tömt våra hyllor. Jag gick allra sist från det våningsplan som nu står tomt. Släckte lamporna och låste dörren. En cirkel är sluten. Ett sista "hej då" till den enda som satt kvar i huset, en kollega från ett bemanningsföretag. Det fanns inte ens sådana tjänster när jag började hos arbetsgivaren 1985.

Druvfläders giftiga små bär
Blåbärsriset skiftar färg
Ormbunken inne i skogsdungens mörker träffades tillfälligt av eftermiddagssolens strålar

Jag har vinnlagt mig om att sluta med anständighet och huvudet högt. Jag har kämpat emot bitterheten, den tårdrypande sentimentaliteten och den stocktråkiga nostalgin. Jag var övertygad om att jag skulle vara fylld av en viss tomhet när jag lämnade företagets byggnad för sista gången. Varken mer eller mindre. När jag satt i bilen på parkeringen var det lik förbaskat nära att jag fällde en tår i avskedsvånda. Det blir tydligen så efter 32 år när avslutet inte är frivilligt. Då ringde det i telefonen. Lika bra var väl det.


Skördetiderna har passerat zenit och det mesta har gått genom tröskornas käftar
Ett mer än moget korn-ax
Det luktade fuktig jord framför hästgården Stentorp

Ingen kan ta ifrån mig de 32 åren på företaget men de ligger nu bakom mig och det gäller att titta framåt för att komma någonvart här i livet. Jag har något att ta sikte på och är otroligt tacksam och optimistisk inför detta. Först har jag en plötsligt uppkommen ledighetslucka att fylla. En lucka som uppstått när en "grej" inte infaller som jag ursprungligen hoppats. Det blir bra, det blir Gotland! Som du inom de närmaste veckorna kommer att förstå är jag närapå manisk i min Gotlands-vurm.

Rapsfjäril
Lika galet surrealistiskt varje gång jag går förbi strutsfarmen utanför Stigtomta

När jag under fredagseftermiddagen tog en långpromenad var den välbehövlig. Både för min lata och bekväma lekamen och för min något överansträngda hjärna. Fotoinspirationen infann sig och jag insåg att det var allt för länge sedan jag var ute och traskade med kameran. Höstvädret var fantastiskt och det var inga som helst problem att gå i kortbyxor och t-shirt.

De första asparna har börjat sitt klorofyll-återtagande
Åh du ljuvliga höst

Nu har jag varit personlig, nästan privat, så att det räcker och blir över för en lång tid framåt. Hoppas att jag inte skrämt iväg någon bloggbesökare för gott. Livet utanför det avlönade snurrar på i samma hysteriska takt som vanligt, till helgen är det naturligtvis matcher för döttrarnas fotbollslag igen. Det får jag inte missa!

fredag 8 september 2017

Bländare f/2,2

Förutom temat "ännu en promenad i närområdet" finns en sammanhållande länk i dagens blogginlägg. Alla bilder är tagna med mitt 135 mm-objektiv inställt på bländaröppning f/2,2. Det blev en "grej" efter några bildfiler på minneskortet och då behöll jag inställningen även om några bilder hade tjänat på en mindre bländaröppning och därmed större skärpedjup.

Solrosorna hemmavid signalerar höst på ett allt tydligare sätt

Torsdagen kom att bli en dag med känslor åt alla håll och kanter. Uppåt och nedåt, bra och dåligt. Så är det i livet emellanåt. Jag reflekterade i kvällssolens sken och insåg ännu en gång hur värdefullt det är att komma ut i naturen.


En eftersläntrande rallarros

De spröda blåklockorna så här års är något alldeles extra för mig

Av olika skäl har jag intensifierat mina önsketankar om ett nytt kamerahus. Jag vet vad som finns men inte vad jag borde ta sikte på härnäst. Att jag håller mig inom Canon-världen är säkert, det är bara att titta på alla objektiv som finns i mina kameraryggsäckar...



Det är synd att inte Canon har tagit fram ett kompakt och spegelfritt fullformatshus. Eller är det synd? Då hade jag haft ännu svårare att bestämma åt vilket håll jag vill gå med nästa inköp. För sportfotografering är nästa steg ovanför mitt 1D Mark IV-hus den numera halvgamla huset 1D X. Fortfarande lite för dyrt på begagnatmarknaden men åtråvärt för att det sitter en fullformatssensor i kameran. Snyggare bilder, bättre lågljusegenskaper.



Min Canon 5D Mark II är kanske den jag borde hitta en ersättare för allra först. Allt jag fotar som inte är sport brukar ju den kameran få hantera. En 5D Mark III skulle kanske kunna vara något? Givetvis lockar den nyaste modellen 5D Mark IV men då pratar vi plötsligt väldigt mycket mer pengar.Men teknikbegäret pockar på uppmärksamhet.



Jag är faktiskt beredd att hålla med de som hävdar att nya fotoprylar kickar igång inspirationen. Givetvis vill man testa och komma underfund med nyinköpta grejor, särskilt om det gäller kamerahus eller objektiv. För stunden nöjer jag mig med ett inköp av ett nytt stativ. Jag som egentligen "hatar" att använda stativ. Nu har jag beställt ett kolfiberstativ vars främsta egenskaper är att vara lätt och kompakt (men som ändå ska klara vikten av en systemkamera med hyfsat stort objektiv monterat).

Applicerbart

Det stativ jag har sedan några år är stadigt, högt och tungt. Bra i studio, värdelöst ute i naturen med tanke på vikten och längden när det är hopfällt. Det vankas fotoresa om en månad och då vill jag nog ha ett stativ i (på) fotoryggsäcken. Kanske blir det ett totalt onödigt inköp eftersom jag känner mig extremt låst med ett stativ under kameran. Vill man ta bilder med lång slutartid är det dock ett oersättligt redskap.



Ännu en helg närmar sig och den är bokad från första till sista stund. Om ytterligare en vecka ser det förmodligen helt annorlunda ut och det ber jag att få återkomma till när det så är dags.

Ha det!

söndag 3 september 2017

Årets promotionbilder till Gripen

Utanför fönstret strilar septemberregnet ner. Inte långt härifrån hörs det dova ljudet från propellerplanen som utför en flyguppvisning i luftrummet ovanför Skavsta flygplats. Jag tog ett varv i trädgården för att kolla statusen i trädgården, konstaterade att gräsmattan, häcken och plommonträdet borde klippas. Med hänsyn till regnet och att det är samling till flicklagsmatch om ett par timmar får detta puffas framåt ytterligare någon eller några dagar. Nåväl.

Jag tänkte berätta lite om tisdagens fotouppdrag. I utbyte mot ett säsongskort har jag de senaste två åren fotograferat "reklambilder", det som jag tror kallas promotionbilder med ett finare ord, åt Gripen HC. Inför denna säsong har Nyköpings seniorhockeylag klivit in under Nyköpings Hockey Ungdoms organisationsparaply och heter numera Nyköping Gripen Hockey. Min huvudkontaktyta är tidigare ordföranden Magnus Eriksson och han är i allra högsta grad fortfarande involverad i seniorverksamheten trots den nya föreningstillhörigheten. Eldsjäl.

De sju spelare i Gripen som ombads närvara under årets promotion-fotografering

Bilden här ovanför har jag redan läckt ut i sociala medier. Den är tagen med fullformatskamera och mitt fisheye-objektiv. Eftersom bilderna blir närapå cirkulära med denna kombo har jag beskurit bort de svarta hörnen och gjort den kvadratisk. Det låga perspektivet hade sitt pris och jag kan berätta att man blir väldigt blöt av att ligga ner på isen i en ishall. Om jag får förtroendet att fota fler ishockey-promotionbilder måste jag tänka på att ha med mig ett liggunderlag!

En blixt från sidan och en blixt några meter bakom spelaren

Egentligen är jag ute på djupt vatten (om man kan vara det på konstfrusen is) när jag tar på mig att plåta promotionbilder. I synnerhet med studioblixtar. Men om man inte ger sig hän och tar sig ut från den egna fotografiska komfortzonen emellanåt blir det ingen utveckling och inte heller chansen till coola bilder. I studiosammanhang då produkt- och miljöbilder ska fotograferas kan man fixa och småpilla med ljusinställningar i det oändliga för att få det som man vill. Med människor inblandade blir det plötsligt mycket värre. Mycket, mycket värre.

Det önskades lite råare och hårdare bilder också

De spelare som tillfrågats att vara med under en timmes photoshoot behövde direktiv. Hur skulle de stå och vart skulle de titta? De som för tillfället inte befann sig i kamerans inrutade värld fick inte vänta för länge och bli otåliga. Var skulle en eller två studioblixtar ställas för att ge lämplig belysning över scenen? Hur starkt skulle blixtarna slå och hur skulle kamerans manuella inställningar vara? Var skulle jag som fotograf positionera mig? Efter drygt en timmes fotograferande var i alla fall jag helt slut. Energidränerad och osäker på hur bilderna verkligen hade blivit.

Olika formationer med spelare testades

Det är inte förrän hemma vid datorn som det avslöjas hur bilderna verkligen blivit. Och med denna typ av bilder kan man lägga hur mycket tid som helst på retuschering och redigering i efterarbetet och "framkallningen". Där är jag inte supervass. Dessutom är det en annan person som hjälper Gripen med matchannonser, programblad osv. och min förhoppning har alltid varit att han tar hand om bilderna utifrån sina behov beroende på användningsområde. För övrigt är han verkligen grymt duktig på det han gör så det är extra kul för mig att få vara en del av helheten och slutresultatet.

Ett test från min sida att göra en nedtonad och lite brusig bildstil

När vi fotograferat färdigt pratade vi om bilderna och deras användning. Jag fick höra att det var okej att visa allmänheten exempel på vad vi fotat även om jag spontant tyckte att det kanske skulle få bli Gripens sak att avslöja efterhand. Detta inlägg visar endast 7 av de ca 75 bilder jag levererat efter fotosessionen. Hur de ser ut som slutprodukter och exakt i vilka sammanhang de publiceras har jag ingen aning om. Det blir förhoppningsvis bra. Jag och Gripen kommer dock inte att få uppleva ett mittuppslag i Aftonbladets sportbilaga ännu en gång, det är ett som är säkert.

Svartvit tolkning av ett porträtt (som förmodligen används i färg i slutänden)

Det finns garanterat massor att anmärka på när det gäller mina promotionbilder. Och med lite ambitioner och krav på mig själv inser jag att det säkert hade gått att kräma ur en hel del mer under en timmes fotograferande av sju spelare på en konstfrusen is. Det är bara det att när man väl står där med massor av teknik som man hoppas ska funka, och den psykologiska grejen med att ha människor framför kameran, så är det i stunden mer en fråga om att "överleva" så gott det går.

Ganska tacky bildbehandling men bildvinkeln och perspektivet är hyfsat cool

Jag fotade med en fullformatskamera, använde två studioblixtar och flera objektiv för denna photoshoot. De låga bilderna på hela gruppen av spelare tog jag med fisheye eller mitt 17-40 mm-objektiv. För övrigt använde jag mitt skarpa och flexibla 70-200 mm-zoom men det allra skarpaste porträttobjektivet som jag använde i en del bilder är mitt 85 mm/1.8-objektiv. Det sistnämnda objektivet är inte jättedyrt men ack så skarpt och ruggigt bra i vissa sammanhang.

Tidigare år har jag också fotograferat Gripens alla spelarporträtt samt lagbild. Detta är något som inte kommer att ske i år eftersom Nyköping Hockey Ungdom köper denna tjänst från annat håll och deras nyanslutna seniorlag hänger givetvis med på den upphandlingen. Kanske är det lika gott, det var utmanande att stå i dörrhålet till ett 2x3 meter stort massagerum och fota spelarporträtten...