Kvällssolens sista strålar

Besöket på västkusten är över för denna gång. Det är alltid med visst vemod vi lämnar denna lilla plats på jordklotet men förvissningen att vi alltid är välkomna känns gott i hjärtat. Fyra timmars bilresa gör att det inte går att spontanbesöka vårt värdpar (tillika släktingar). Det finns så mycket att upptäcka när man kommer till andra platser än hemtrakterna men för mina två yngsta döttrar är det troligtvis Liseberg som lockar lite extra. Om det är något vi lärt oss genom åren så är det att inte ge sig in på Liseberg under semesterperioden, allra minst under Gothia Cup-veckan. Och den vecka som nu är på väg att ta slut har innehållit just detta. (Och är det något som inte lockar, trots att jag är att betrakta som fotbollsnörd, så är det Gothia Cup men det resonemanget hör inte hit och det tänker jag inte fördjupa i denna text.)

Lång och ringlande grusväg med kvällens sista solstrålar

Jag tog kameran ur ryggsäcken för ett par kvällar sedan och gav mig ut på jakt efter kvällssolens sista strålar. Vid huset där vi bodde hade skuggan redan lagt sig, solen stod bakom trädtopparna på kullens trädridå. Jag visste att jag kunde få lite solsken om jag sökte mig uppåt i terrängen längst den grusväg som passerar huset.

Macro-objektivet är en trogen följeslagare och det krävs inte särskilt mycket för att bygga upp ett lämpligt motiv. Ge mig en växt, trivsamt ljus och jag torde få till någon bild i alla fall. Till skillnad från de vidvinkligare objektiven avgränsar brännvidden 100 mm det som blir synligt för kamerans sensor. Självklart gör sig klipporna vid Bohusläns kust utmärkt som motiv för vidvinkelgluggen. Men det är inte alltid landskapet "talar" så tydligt att man vill ha ett bredare perspektiv.

Skillnaden mellan att fota växter i fullt dagsljus och i kvällsljus är stor. De varma tonerna, möjlighet till snyggt släpljus och motljus med en låg ljuskälla är några av sakerna som dyker upp i mitt huvud.

Min korta kvällspromenad med kameran kom till stor del att handla om att fota fingerborgsblommorna. De växer, vad jag vet, hemma i mina hoods. Nu tycks de vara ganska lika lupinerna i sitt sätt att växa längst vägkanterna. Likväl saknas de som motiv där jag går till vardags.

Som avslutning på denna promenad blev det en bild på några prästkragar. Det var en fin liten samling som stod på grusvägen men solen hade för länge sedan lämnat denna plats och skuggan var allestädes närvarande. Det funkade bra ändå, tror jag.

Prästkrage fotad rakt uppifrån och som frilagts från bakgrunden tack vare kort skärpedjup 

Jag avrundar med tre bilder som jag tog från min systers farstukvist. Utanför husets dörr matas fåglarna flitigt och jag riktade min kamera mot ett par av utfodringsställena. För dessa bilder använde jag mitt 70-200 mm teleobjektiv samt telekonvertern (x1,4). Tyvärr är inte min Canon 5D Mark II någon autofokuskanon men det var det kamerahuset jag hade med mig på denna resa.

Ett kommande blogginlägg kommer att visa några bilder från charmiga orten Gränna där vi stannade till för lunch under hemresan från västkusten. I och med det är den västliga upptäcktsfärden redovisad och kan läggas till handlingarna.

Peace out